Det går bra nu för Håkan Hellström , kanske lite för bra. Efter att gjort det omöjliga och sålt ut Ullevi igen är ju frågan om det finns någon ny topp att nå för Sveriges obestridda pop kung. Det verkar också vara samma typ av dilemma som Håkan själv kämpar med, han som sjöng om slutet redan på 2 steg från paradise , men inte ens då kunde nog Håkan drömma om den legendariska status han fått de senaste två åren. Det verkar onekligen lite som att “be careful what you wish for” bör appliceras på Håkan. Hur gör man om man vart en outsider hela sitt liv, för att vänja sig vid att vara så i centrum? Går det ens? Och om man vänjer sig vid det, är man samma person då? Dom här frågorna har onekligen träffat Håkan och det hörs inte minst hur han grubblar över detta på Din tid kommer (En säng på dårhuset väntar på mig nån gång…) och albumets bästa låt Ingen oro, tjabo .

Håkan är helt klart inne i någon form av identitetskris och det hörs på musiken som spretar åt alla de influenser han haft tidigare, med samba trummor på I sprickorna kommer ljuset, Lou Reed imitationer på Öppen genom hela natten , vismusikens arv på Jag utan dig , Lena i 40 årskris och BD gitarrer som lagts på den nya mixen av Runaway alldeles för högt, till mitt egna företrätt.

Vad är det Håkan jagar? Kanske undrar han det själv, hans jämna referenser till Den gamle och havet hintar iaf om det, men varför försöker han vara allt det han redan varit istället för att låta oss höra hans ärliga tvivel? Det hade varit så mycket mer intressant, Ingen oro, tjabo är beviset på det, tänk om hela albumet var lika ärligt som den låten! Istället famlar Håkan runt utan någon ordentlig riktning på kompassen, som om han helst vill sparka bak ut på alla som förut hatade honom men nu älskar honom och bli den där hästen som ingen kunde fånga in. Han hoppas på en plats där ingen vet vem han är, kanske därför han spelade i New York? Kanske därför omslaget är prytt av en sagovärld där bara djur bor. Jag var en av få som verkligen gillade Din Tid Kommer när den kom ut, jag älskar arena-rock för när det görs rätt känns det som man är en del av något större, men Håkan vill inte vara en del av något större. Han vill gå omkring i sitt Gullbergs Kaj Paradis, i sin egen värld, Håkan är tjuren Ferdinand, men alla vill se honom spela på Ullevi. Ta det lugnt Håkan, parkbänken är aldrig långt bort.

Håkan Hellström
@Facebook