Alltså wow. Det tar inte många sekunder innan man är helt fast i vibben som är Dealer. Lola Young visar ännu en gång varför hon är en av de mest spännande rösterna som kommit från brittiska öarna på senare år. Här får vi en själfull och rå bekännelse där varje stavelse bär tyngden av någon som känt, älskat och förlorat – och som inte är rädd för att säga exakt hur det kändes.
Produktionen är sparsmakad men sylvass. Ett knarrande beat driver låten framåt, och allt andas den där känslan av sena nätter, cigarettrök och ett hjärta som bankar lite för hårt. Det är filmiskt men samtidigt brutalt ärligt. Som om Amy Winehouse och Billie Eilish hamnat i en studio tillsammans med en flaska rödvin och en trasig relation att skriva om.
Det som verkligen gör d£aler till en knockout är dock Lolas röst. Den är både len och raspig, sårbar och självsäker – som om hon bär hela sin livshistoria i varje ton. Och när refrängen kliver in, med sin nästan uppgivna ”I don’t wanna be your dealer anymore”, ja då går det inte att värja sig. Det gör ont, på bästa möjliga sätt.
Det här är musik som känns – på riktigt. Och i en tid när så mycket låter likadant är det just artister som Lola Young vi behöver. Någon som vågar säga det som är jobbigt, fult, vackert och sant, och som gör det med stil. Det känns som en ynnest att få se den här artisten live på Way Out West om en dryg vecka!
