Jonathan Fröberg är tillbaka med ny musik! Det var ju 2019 som han släppte debutalbumet Dårar & Hjältar, som sedan följdes upp av singeln Du är så nära (så långt ifrån) året därpå. Efter det försvann Jonathan under en period och nu, fyra år senare är det så dags för sångaren fån Oxelösund att ge oss Stockholm brinner.
Med sin kombination av Thåström– och Kent-doftande arrangemang mixade med texter färgade av Lars Winnerbäcks vardagsbetraktelser känns Fröberg som en given tronföljare till dessa namn. Nya singeln är definitivt inget undantar till den ovan nämnda trio när det kommer till känsla och ljudbild. Det är mörkt och suggestivt av synthar, taktfasta trummor och gitarrer. Personligen fick jag lite av en Fade to grey-vibb av arrangemanget. Det är ju ett gott betyg ändå, för detta är vansinnigt snyggt i mina öron.
Med en stark refräng med sin tydliga sjunga-med-under-livespelning-upplägg, samt en melodi som verkligen sätter sig efter första lyssningen, känns detta som en stort steg fram för sångaren, när han ger oss ett förlåt för att egoismen har gått för långt.
Jag bad Jonathan berätta lite mer om tiden borta och arbetet med nya singeln som du kan läsa i denna intervju.
Det har gått fyra år sedan du släppte Du är så nära (så långt ifrån). Vad har du haft för dig och hur har tankarna om artisteriet gått under dessa år?
Pandemin gav mig tillfälle att reflektera över vad jag ville med min musik. Efter många år springandes på en motorväg åt ett enda håll, så passade det lägligt att stanna upp och reflektera. Jag kände att jag var tvungen att hitta tillbaka till kärnan i musiken igen. Det tog sin tid, men nu känner att jag verkligen har hittat en trygghet i min egen musik. Det har också gjort att jag vågat göra nya saker musikaliskt, som jag inte skulle gjort för 4 år sedan.
Berätta om tankarna bakom texten till Stockholm brinner och vad inspirerade till den ändå väldigt slagkraftiga titlen?
Låten är en form av ett förlåt för min egoism. Många gånger som jag prioriterat mig själv framför vänskaper och relationer. Det är det jag på något sätt försöker be om ursäkt för.
Gillar den suggestiva känslan i låten, och jag fick som sagt lite Fade to grey-vibbar av den. Hur arbetade du fram låten så den låter som den gör idag?
Låten är inspelad i Studio Skogsbacka. En ombyggd gammal baptistkyrka, mitt ute i skogen. Jag tog med mig mina kompisar dit för att hänga och spela in lite ny musik. Tanken var att försöka ta vara på studions möjligheter så mycket som möjligt och allt började med att jag började spela på ett gammalt Rhodes som stod i hörnet, då blev det ett Rhodes på inspelningen.
Hade lyssnat en hel del på Amason innan vi åkte dit och kände att det var dags för mig att våga landa lite mer i låtarna och inte alltid behöva vrida upp volymen till 11. Att jag passerat 30 spelar nog också ganska stor roll, man tar inte allt på lika stort allvar längre.
Snyggt omslag också. Verkligen filmiskt och likt låten suggestivt. Hur arbetade ni fram designen på det?
Kul att du uppskattar det! Jag ville att omslaget skulle ge låten en liten dimension till. Att det skulle skapa en liten extra känsla när man lyssnade.
Vad kan vi förvänta oss av dig framöver nu efter nya singeln?
Det här är startskottet för en ny period av musik och det kommer mer framöver. Hoppas också att kunna komma ut och spela live så mycket som möjligt under nästa år – jag har ett otroligt bra band!
Om du uppskattar att läsa om ny musik i bloggen, får du gärna stötta arbetet med Popmuzik som Patreon. Det hjälper en oberoende musikblogg otroligt mycket om du har möjlighet att bidra som Popmuzik Liker med 12 kr i månaden eller som Popmuzik Lover med 32 kr. Det gör det möjligt att driva bloggen vidare som en bred och nyfiken musikblogg där du dagligen kan få nya musiktips varvat med intervjuer och recensioner, samt att det faktiskt hjälper artister om de har en plattform som de kan nå ut med sin musik på. Tack för ditt stöd.
