Kunde du nynna ettan på Tracks?
Det är kravet Anna Charlotta Gunnarson och Christel Valsinger i 500 mil ställer i låten Ettan på Tracks. Radioprogrammet som blev populärmusikens egna fyr och riktmärke 1984 när det inledde sin nästan 27-år långa karriär under ledning av Kaj Kindvall. Programmet öppnade verkligen nya dörrar för de svenska tonåringarna när de varje vecka kunde lyssna på den mest populära musiken just nu.
Varje lördag listades lyssnarnas mest populära låtar tillsammans med en knippe nykomlingar och bubblare (nya låtar som nästan kom in på listan från förra veckan och då fick en andra chans). Sedan fick man skicka in brev till redaktionen med sina favoriter från listan som förhoppningsvis stannade kvar eller kom med veckan därpå.
Älskar hur duon inleder låten Ettan på Tracks med att klicka på inspelningsknappen på kassettbandspelaren. För det var så många gjorde. Satt och spelade in låtarna från Tracks på ett blandband. Här var konsten att klicka stopp innan Kaj började prata igen i slutet av låten. Många ”ja, det var…” som huggits av då man inte hunnit pausats i tid.
Ettan på Tracks är en fin nostalgisk resa till en tid som aldrig mer kommer tillbaka. Men samtidigt är synen på de vuxna mer eller mindre samma då som nu. Hur de vuxna är tråkiga och inte hänger med. Då såg de på Nygammalt med Bosse Larsson och har ingen som helst koll på populärmusik. Men som 15-åring på den tiden hade man definitivt det och Tracks var programmet som hjälpte en att hålla koll före internet och streamingtjänsterna. Det var också med det programmet som Gunnarson lovade sig själv att alltid hänga med i listan och den nya musiken.
Arrangemanget är lika charmigt som texten med körer och mjuk gitarr och stråkar. Det är mys-indiepop som är som en varm och mjuk pläd av nostalgiska minnen som lyfter fram musikens makt över ens uppväxt. Underbart!
Låten Ettan på Tracks har även en central roll i duons föreställning Popdrömmar – ett blandband från 80-talet, som får premiär i November på ABF-huset i Stockholm.
Jag bad duon berätta mer om låten Ettan på Tracks, samt lite om deras 80-tal och kommande föreställningen, som du kan läsa i denna intervju.
500 mil och fyra år sedan EP:n USA – Sovjet. Vad har ni haft för er under pandemi och allt annat som pågått?
Christel: Vi gjorde en podd om EP:n under pandemin, eftersom vi insåg att vi inte skulle kunna ta oss ut och spela låtarna live. Det blev ett avsnitt för varje låt och eftersom flera texter kretsade runt 80-talet och kalla kriget så pratade vi en del om vår uppväxt. Just de där poddsamtalen blev utgångspunkten för manuset till Popdrömmar, som vi skrivit på sedan dess.
Anna Charlotta: Eftersom vi bor i olika städer har vi suttit i telefon i flera hundra timmar och skrattat, skrivit, förfasat oss, skickat bilder till varandra från våra privata fotoalbum och tidningen Okej och skrivit, skrivit, skrivit ännu mer. Dessutom har vi producerat flera helt nya låtar och gjort små filmer till föreställningen. Allt med 500 mil är DIY.
Hur föddes idén till föreställningen Popdrömmar?
Anna Charlotta: Vi insåg att det fanns en oberättad historia i våra samtal. Om att vara ung tjej i en liten stad och upptäcka popmusikens dragningskraft via radioprogrammet Tracks och tidningen Okej.
Christel: Samtidigt var ju vägarna in i musikbranschen oerhört få och svårbegripliga. För oss har försöken att dechiffrera en ABBA-text eller att ta ut en Europe-låt på gitarr gått hand i hand med permanent-trauman och solarie-fadäser. Det blir ju en del sådant också i föreställningen, 80-talets kollektiva tonårstabbar.
Anna Charlotta: Ha ha, ja. Och de flesta shower och program om den här tiden har gjorts av (hetero)killar och de har ju inte alls vårt perspektiv. De såg ofta världen från ett helt annat håll och vi tar fram storys som de flesta glömt – eller aldrig tänkt på. I popsvängen på 80-talet var tjejer så extremt sexualiserade och objektifierade, det är både skrattretande och hårresande när man kollar på det i dag. Jag blir helt nervositetsfnissig när jag tänker på det.
Christel: Ja, gud ja. Vi har en del rätt chockerande exempel i showen. Så att det faktiskt fanns band som The Bangles och The Go-Go’s, med tjejer som spelade och skrev sin egen musik, var oerhört viktigt för oss. Men deras namn hörs sällan i de skildringar av tiden vi tagit del av.
Vad kan publiken förvänta sig att uppleva när de går och ser föreställningen?
Christel: Massor av musik och bilder från den där härliga, skruvade tiden. Igenkänning, nostalgi, gapskratt och mys, men jag gissar att många också kommer att bli ganska upprörda över en del av det vi tar upp. Även om man inte själv var ung under den perioden kan man komma och kolla och lyssna på en rolig skildring av vår moderna historia. Men sen tror vi ju att alla som var med under 80-talet kommer att bli väldigt pratsugna av alla minnen som väcks till liv, så vi rekommenderar att man avsätter tid för att bubbla med sina kompisar efteråt!
Anna Charlotta: Vi har premiären och flera föreställningar inbokade på ABF-huset i Stockholm och tänker oss det hela som en blandning av poddsamtal, krogshow, föreläsning, livekonsert och lite, lite spontan Fame-dans. Och då kan jag typ inte ta koreografi, ha ha. Och när jag säger krogshow menar jag verkligen inte Lill-Babs på Börsen utan mer två snackiga, ganska genomtänkta musikbrudar i en mindre salong, där du sitter med vin i glaset och känner dig nära oss på scen.
Vad är era personliga guldkornsminnen från 80-talet rent generellt?
Christel: Det blir nog ändå de första konserterna. Jag fick följa med min bror på Europe i Himmelstalundshallen våren 1986 och blev fullständigt bergtagen. Det var John Norum som fick mig att vilja spela gitarr.
Anna Charlotta: När Bagen kom på tv och Tracks började sändas i P3 fick hela min värld färg. Allt jag drömde om kom plötsligt hem till mig, blev mer verkligt. Radion var min viktigaste följeslagare under tonåren och jag bandade brottstycken ur de flesta program som spelade hits: Rakt över disc, Eldorado och Poporama, you name it, men också sånt som Beatlestimmen och Lördagsbiten. Kassetterna har jag kvar och lyssnar på ibland. Det är min bästa nostalgitripp.
Om ni skulle välja ut fem låtar som MÅSTE vara med på ett blandband från 80-talet, vilka hade det varit?
Christel:
Kim Wilde – Chequered Love
The Go-Go’s – We got the beat
Cyndi Lauper – Time after time
Europe – Open your heart
Madonna – Into the groove
Anna Charlotta:
The Bangles – Hero takes a fall
Whitney Houston – How will I know
Kirsty MacColl – A new England
The Cure – The Lovecats
Pet Shop Boys – It’s a sin
Att radioprogrammet Tracks betytt mycket för er och många som växte upp under 80-talet är ganska tydligt i låten. Men vad skulle ni säga gjorde Tracks så unikt och viktigt?
Christel: Oh, jag lämnar genast över ordet till Anna Charlotta…
Anna Charlotta: Ja, herregud, var ska jag börja? För första gången på ett decennium kom en topplista för oss unga, det leddes av en vuxen som tog Modern Talking och Sandra på lika stor allvar som vi. Kaj Kindvall pratade ju om vår musik som om den betydde något, och snart kände vi också att den faktiskt gjorde det; betydde något. Han spelade stora och blivande hits från de centrala popnationerna, det var magiskt! Tracks fick också snart en fantastisk sändningstid på lördagseftermiddagar – och rejält med utrymme. Vi lyssnare fick själva vara med och påverka listan, så varje vecka skickade många av oss in vykort med våra favoriter. Mycket seriöst. Vi ringde varandra efter sändningen och diskuterade Veckans raket på måndagen i skolan. Alla runt mig lyssnade. I efterhand har jag förstått att det parallellt med denna verklighet fanns tuffingar som åkte till London och köpte 45-varvare med Sisters of Mercy, men några sådana typer kände jag inte. Jag hade knappt varit utomlands, men här kom världen till mitt flickrum. Tracks var eskapism och faktanörderi i ett.
Vet ni om Kaj Kindvall har hört låten?
Anna Charlotta: Jaaaa, det har han. Före låtsläppet skrev jag ett handskrivet brev till honom och berättade om låten och föreställningen Popdrömmar. Han svarade mycket vänligt och vi blev rosiga om kinderna. Några dagar efter att Ettan på Tracks fanns att strömma hörde han av sig igen. Det hade vi aldrig vågat drömma om, och det hade han ju inte behövt göra. Men då var han återigen väldigt generös och skrev superfint att han gillade låten och att den satte sig och en massa annat som faktiskt fick mig att börja gråta av lycka.
Hur arbetade ni fram låten i form av text och arrangemang? Var det till exempel främst Anna Charlottas minnen från tiden eller fick Christels version av 80-talets Tracks-era också bollas in i texten?
Christel: Berättelsen här är Anna Charlottas – och den är dessutom helt sann!
Anna Charlotta: Japp, jag stod utanför Tempo-butiken i Lysekil och såg en massa vuxna som såg halvdöda ut i diset på torget. Det var som om en ångestblixt slog ner i mig. Sådär vill jag inte ha det, tänkte jag, jag måste hålla kvar musiken inom mig, nyfikenheten på det nya. Jag vill inte ha en beige framtid! Typ så.
Christel: Ja, jag känner verkligen igen mig i synen på vuxenvärlden som grå och längtan bort till något annat. Vad gäller framväxten av låten var den akustisk och nedtonad först – tanken var att den skulle vara enkel att spela live. Men nu är det ju 80-talet vi sjunger om, så den växte ut med piano, stråkar, saxofonsamplingar och körer, haha! Vi ville att slutet skulle maxas, som en pampig Tracks-ballad.
Får vi förresten fler singlar från er innan föreställningen?
Christel: Vi släpper förmodligen en till före föreställningen, men vi har inte bestämt oss för vilken än. Sedan ska det bli jättekul att möta publiken i november!
Om du uppskattar intervjuerna i bloggen och har möjlighet, så får du gärna stötta arbetet med Popmuzik som Patreon. Du kan antingen bidra med 12 kr som Popmuzik Liker eller 32 kr som Popmuzik Lover. Då bloggen inte har någon reklam eller rika finansiärer i ryggen, så är ditt bidrag en viktig del i att driva bloggen vidare som en bred och nyfiken musikblogg med dagliga uppdateringar.
Tack.
