Det finns så många bra låtar med med det brittiska popbandet Thompson Twins från mitten av 80-talet. Det var främst albumen Into The Gap från 1984 och Here’s To Future Days från året därpå som verkligen cementerade trion som en av new wave-erans större namn.
Med låtar som Doctor! Doctor!, You take me up, Lay your hands on me, King for a day och Don’t mess with Doctor Dream fick gruppen höga hitplaceringar. Men dock aldrig en förstaplats. Den närmaste trion kom var en andraplats med singeln You take me up från albumet Into The Gap. Albumet dock nådde faktiskt förstaplatsen och blev bandets kommersiellt sett största succé.
När jag var 10 år – vilket jag var när Thompson Twins peakade var det just omslaget på skivorna och singlarna som jag fastnade för i min systers skivsamling. Vet inte riktigt vad det var för idag är de inte så spännande. Men antar att jag gillade deras tecknade logga. Sedan gillade jag bandets ganska rytmiska produktion. Heck de använde ju xylofon. VAD var det inte att älska med det? Sedan var det Don’t mess with Doctor Dream som fick mig att helt fastna för musiken. Älskade inledningen av låten och den ganska härligt överproducerade känslan i låten som har Nile Rodgers att tacka för.
På senare år är det dock singeln Hold me now som seglat upp och blivit min absoluta favorit med gruppen. Mycket tack vara den vemodiga texten om ett förhållande där gnistan svalnat och man kanske glömt att den en gång faktiskt fanns där. Men ändå att sångaren ber om att bli omfamnad än en gång och att de kanske, kanske kan hitta tillbaka till där de en gång var.
You say I’m a dreamer, we’re two of a kind
Both of us searching for some perfrct world we know we’ll never find
So perhaps I should leave here, yeah yeah go far away
But you know that there’s no where that I’d rather be than with you here
Today
Hold me now hamnade på en hedrande fjärdeplats på den brittiska singellistan när den släpptes i slutet av 1983 och lyckades nå en tredjeplats på Billboard Hot 100, vilket faktiskt blev bandets högsta placering i USA.
Efter succén med Here’s To Future Days lämnade Joe Leeway gruppen och kvar var Tom Bailey och Alannah Currie som aldrig riktigt lyckads återskapa gruppens storhet från mitten av 80-talet igen med sina tre efterföljande album.
