Madonna är snart tillbaka med sitt fjortonde album Madame X. Hon har redan släppt låtarna Medellín, Future, Crave och I rise från skivan och ska jag vara helt ärlig är jag inte direkt helt till mig över det jag hört.
För mig är Madonna ömsom vin och ömsom vatten. Jag har aldrig varit det stora fanet av sångerskan, men jag har ändå alltid gillat mycket av det hon släppt. Samtidigt är det omöjligt att inte se vilken stor inspiration sångerskan varit, främst för många kvinnor.
Men någonstans känns det som Madonna inte fattar att hon i sig är tillräckligt för att vara en bra och framåt artist. Även om hon försöker utstråla självsäkerhet till den gränsen att hon kan bli dryg, känns det som hon gått vilse i sig själv och i hennes försök att hela tiden vara relevant.
Sångerskans första album var alla bra popalbum. Hon spelade en hel del på attityd och sexualitet, vilket gjorde henne unik för sin tid. Det var smakfullt balanserat av en kvinna som vågade ta för sig och som sände ut meddelandet att kvinnor får vara sexiga utan att vara våpiga. Att kvinnor får ta för sig utan att vara slampiga. Svårt att inte älska ett sådan budskap varesig då som nu.
Efter 80-talet kom det än mer vågade 90-talet med Erotica samt boken Sex, som kanske till viss del tippade över till det mer vulgära får många. Men balansen var ändå väl avvägd. Till detta kom även en hel del filmroller för sångerskan. Någonstans följde hon fortfarande musikens strömmar, och släppte några av sina starkaste poplåtar med Rain, Take a bow, Human nature och självklart Vouge.
Nittiotalet kulminerade med Ray of Light där sångerskan träffade mitt i prick på alla plan. Starkt popalbum, perfekt samarbete med William Orbit och stora singelhits.
Sångerskan ställde sig än en gång på tronen som en av de största popikonerna.
Men efter det hände något. Vet inte om det är ren och skär hybris, där Madonna trott att hon kan ta sig an allt. Men 2000-talet har varit ett enda långt sökande efter sig själv för Madonna.
I en värld där popartister byts ut mot nya stjärnor får de äldre finna sig i att dala en smula. Fansen må finnas kvar och nya tillkommer fast i mycket mindre skala än tidigare. Så bör man kanske acceptera den utvecklingen?
När Kyle Minogue blev lite mer indie på albumet Kyle Minogue och Impossible Princess, var det många som undrade vad hon höll på med. När hon sedan kom tillbaka till den glittrande popen med Light Years, träffade hon helt rätt och fortsatte sedan på samma bana med Fever, där Can’t get you out of me head blev hennes största hits någonsin. På något vis verkade sångerskan fatta att det var här hon hörde hemma.
Samma var det för Pet Shop Boys som efter den fruktansvärda Elysium återgick till sina rötter och gjorde ren elektropop med albumet Electric och Super. Varför försöka ge folk något de inte vill ha? Bättre att göra det man är bra på för färre, som kommer älska dig för det.
Madonna å andra sidan verkar mest desperat i att hänga med i dagens musik att hon tappar bort sig själv.
Mirwais arbete på Music var grymt, men det var inte vidare roligt album. När hon sedan ville vara R&B-cool kändes hon fem år efter när hon lät Timbaland producera Hard Candy. Det är som om hon desperat letar efter att någon ska hjälpa henne vara relevant igen. Problemet är ju att det finns andra som är mer rätt i tiden än vad Madonna är av egen maskin, och de har fansen som lyssnar på ny musik idag. Madonnas hardcore-fans vill höra henne sjunga True blue och Like a virgin och inte försöka vara Beyoncé, för låt oss vara ärliga, Beyoncé är bäst på att vara Beyoncé.
Madonnas fans vaknade till liv när hon träffade rätt och lät Stuart Price producera Confessions on a Dance Floor, som förövrigt är hennes bästa platta på hela 2000-talet. Här är ju Madonna som mest Madonna igenom att återgå till den rena popmusiken som gjorde henne stor på 80-talet, samtidigt som det lät modernt och av idag (eller i alla fall 2005). Det är ju här hennes fans är och faktiskt vill ha henne.
Det må vara så att det är tråkigt att göra samma typ av musik år ut och år in. Samtidigt kan du utveckla ditt sound och hänga med utan att helt ändra den artist du slog igenom som. Någonstans har Madonna helt missat detta. Hon blir hellre en dålig kopia på något som hon inte kan vara, än att göra musik som hjälpte henne bli den hon faktiskt är. Som sagt, med vissa låtar och vissa album träffar hon rätt. Men 2000-talets Madonna känns mer som när hon träffar rätt, så gör hon det av ren tur än fingertoppskänsla. Tyvärr.
