Två år efter att Alphaville slagit igenom med debutalbumet Forever Young släpptes uppföljaren Afternoons In Utopia. Ett album som aldrig nådde samma succé som debuten, men inleder man karriären med milstolpar som Big in Japan, Sounds like a melody och främst Forever young är det inte direkt lätt. Första singeln Dance with me blev en topp-10 hit i Europa och skrivan i sig sålde cirka en halv miljon exemplar (jämfört med två miljoner av föregångaren).
Men den andra skivan innehåller en – enligt mig – så mycket bättre ballad än den något sönderspelade Forever young, nämligen Lassie come home. En sju minuter lång ballad där den kända hunden fick vara metafor för vilsna själar enligt sångaren Marian Gold. Allt insvept i en drömliknande produktion som i originalversionen hade den karakteristiska 80-talsbasen som löpte igenom låten. Den är sedan borttagen från den om-mixade versionen av låten som gjordes till samlingen First Harvest i början av 90-talet.
För mig har Lassie come home alltid varit speciell.
Jag älskar den filmiska känslan i låten och någonstans har den alltid känts som den där tröstande låten när man känner sig lite vilsen och ensam. Att den där äppelkäcka hunden även här får en att känna sig trygg och säker.
Den har i alla fall varit ett fint sällskap på många tänka-på-livet-promenader.
