Jag och Kristian Anttila ses vid den lilla korvkiosken vid infarten till Ringön på Hisingen.
Det är här på Hisingen Kristian jobbar och lever för tillfället. Han har under senaste åren hittat sig själv och sin plats på den stora ön som utgör en del av staden Göteborg – något som han är otroligt nöjd med.
”Jag har hela tiden strävat efter att uppnå maximal frihet och det har jag här på Hisingen.” berättar Anttila när vi traskar ner mot Göta Älv för att sätta oss under Göta Älvbron med utsikt över Nordstan och operan.
Det var en förvånansvärd vacker eftermiddag och även om kylan kanske kändes lite påtaglig var det ändå skönt att sitta där och prata.
Kristian hade bett om en termos med kaffe inför intervjun, så jag hade fyllt upp en termosmugg med den varan, som han verkade uppskatta.
Intervjun i sig skulle gå ut på att vi skulle prata om hans senaste skiva Djur Och Människor och tiden runt albumet. Fyra andra bloggare skulle i sin tur skriva om ett album vardera med samma ram (lite som en stafettintervju), så med de premisserna satte vi igång.
Efter albumet Svenska Tjejer hamnade Kristian i en lite obekväm och ny situation för honom som artist.
Av olika anledningar blev det aldrig den sedvanliga långa turnén som satte honom i en buss runt landet i 100 dagar. Istället hamnade han hemma i sin lägenhet på Hisingen där han mest undrade ’vad hände, varför sitter jag här?’.
”Det var en sådan besvikelse som jag ville revengera mig mot” mins Kristian. Där såddes fröt till hans kommande skiva. Han skulle helt enkelt göra en riktigt arg punkplatta.
Under arbetet med att skriva material till Djur Och Människor besökte Kristian New York, där bland annat första singel är hämtad ifrån.
I låten Hisingen – Manhattan sjunger han bland annat ”det är lika långt till stjärnorna här på Hisingen som på nedre Manhattan”, en liknelse som helt klart är sann och en del i Kristians egenfunna självkänsla. -Att man ska hitta sin plats här i livet, om det nu är i New York, på Hisingen eller i Borås.
Det var även i New York som låten Moln för moln kom till.
”Dagen jag skulle åka hem fick jag ett ’hej då’ vykort från en tjej jag träffat där med en dikt från en spansk poet vill jag minnas. Så från den dikten har refrängen sitt ursprung.
’Den som talar när du är tyst, den som rör sig när du står still, den som står kvar den dagen du dör.’
Så jag står på flygplatsen och läser det här vykortet och börjar fastna för de här raderna och sedan kom en melodi rullande till det här.
När jag skriver musik kommer mycket av arbetet till i huvudet, så jag kan typ promenera och skriva ett album.
Så jag står i kroppsvisiteringskön och gör den här låten i huvudet. 80% av låten är liksom klar när jag kliver på flygplanet.”
För första gången skrev Kristian sina låtar under en kort och koncentrerad tid på bara knappa tre månader. I vanliga fall brukar det vara utsmetat, där han skriver en låt som han tagit till bandet för att spela in. Efter det har han suttit i någon månad och pillat med produktionen innan det är dags att börja på nästa låt.
Nu spelade han istället in 10 till 15 demos som han tog till bandet.
Om hela denna nya typ av effektiv skapelseprocess beskriver Anttila: ”Det var som att ha något överjordiskt i sig som var på väg ut. Ett extremt flöde i text, musik och idéer.
Det är nog det närmsta jag kommit till en religiös upplevelse.”
Målet var sedan att snabbt spela in och få ur sig det arga han hade inom sig.
Från början var det tänkt att de skulle spela in skivan i ett cykelrum, för att verkligen få den där skitiga punkkänslan på låtarna. Men det gick inte att hitta något cykelrum där folk inte skulle störa sig.
Då hittade de istället den raka motsatsen till ett cykelrum – en kyrka i Dalsand.
”Det var Petter – basisten – som fick tag på en kyrka via min trummis Johans väns, flickväns föräldrar som köpt kyrkan.
Så vi packade ihop min studio och hyrde ett släp och åkte ut till djupaste av Dalsland och installerade oss.”
Detta var för Anttila ett extremt annorlunda sätt att jobba på, men i efterhand var det underbart berättar han. De hade ingen mobiltäckning eller internet, så det som i vanliga fall brukade ta dem månader, blev klart på två och ett halvt dygn!
Det var även här som mycket av grundambitionen av albumen förändrades.
”Det som skulle vara en punkplatta präglades mycket av akustiken i kyrkan.
Om man har ett gigantiskt trumsound, ville man att resten av ljuden skulle limma ihop med det, då var det naturligt att gå vidare på det spåret och göra det stort, fläskigt, distat.”
En annan del i förändringen av plattans riktning var Kristians möte med Jukka Rintamäki , från gruppen Silverbullit .
”Vi sågs kvart i fem en morgon på krogen.
Han började prata och sa att han gillade mig och min grej och tyckte att vi borde hitta på något.
Detta kom väldigt lägligt för jag var inne i en fas då jag var villrådig över var jag skulle ta skivan rent soundmässigt för vi hade redan spelat in trummor och bas.
Jag skickade över hela skiten och han började göra pålägg med synthar, sång, samplingar och jag blev ju väldigt hänförd, för det var väldigt bra bidrag han gjorde. Det var ganska djärva drag som han hade gjort med majestätiska synthar och stora trummor – det lät så bra!
Att bara få den bekräftelsen från Jukka – som jag respekterar så extremt mycket – stärkte mig oerhört i processen till att våga ta ut svängarna och våga göra det album jag ville göra. Det gav mig lov att paja ljudbilden och förstöra lite.
Han öppnade upp något hos mig som fick mig att gå på det jag tyckte vad bra, så gjorde jag skivan på det viset oavsett hur jag föreställer mig att responsen skulle bli från publik eller radio.”
Det mest speciella med Kristian och Jukkas relation under inspelningen var att de inte träffades en enda gång sedan den natten på krogen.
Det var inte förrän skivan var klar som de sågs igen.
Den majestätiska ljudbild som Jukka hjälpte och inspirerade Kristian med kommer nog fram mest i bland annat låten Ett vykort från ingenstans .
”Jag kände mig så lyxig och glitterig när jag lade sången på den låten. Som om jag var kompad av sju mustaschprydda män med slickade frisyrer i en röd sammetslokal.” skrattar Kristian när han berättar känslan av låten.
”Rytmiskt och soundmässigt närmar den sig det lite Roxy Music -glassiga som jag växte upp med. -Jag kände mig som Bryan Ferry faktiskt.”
Det var väl även här som Kristian började förstå att hans punkskiva kanske inte var så punkig längre.
Även om han hela tiden haft den inre bilden av ett smutsigt, argt och nästan omöjligt album, visade sig responsen från folk runtomkring honom på det motsatta.
”Alla som lyssnat på den säger att det låter så snyggt och är välproducerat och jag bara ‘Vad menar ni? Detta är ju mitt mest brutala album någonsin!’”
Han tillägger sedan: ”Jag håller med de som tycker det är snyggt, för när jag lyssnar på det så låter det väldigt bra.
Men det roliga är att jag har gått in för att paja varje ljud, så varje ljud är liksom distat. Men i slutproduktionen har allt smalt ihop och låter mjukt och glitterigt.”
När skivan höll på att färdigställas för att hinna med deadline – som Kristian berättar att han har enorm separationsångest inför – gjorde han två saker för att dels kunna fokusera och dels hitta inspiration.
Det ena var att lyssna på massa hip-hop.
”Det roliga med hip-hop är att det kommersiella även ligger i framkant med det kreativa – vilket kanske inte alltid kan sägas om pop eller rock. Där är de största akterna ibland de jobbigaste, medan i hip-hop så överlappar det ibland. Tänker på Kanye West exempelvis, som är bland de främsta musikgenierna i samtidens musikliv. Extremt djärv i skrivandet och sättet att jobba med ljud.”
Det andra var att stänga av mobilen, något som han sedan kände att han kanske inte ens behövde sätta på igen.
Kristian berättar att han är en otrolig vanemänniska och gör saker på rutin med nästan robotlik precision i vardagen. Då kan mobil bli ett onödigt störningsmoment, speciellt när man är inne på slutfasen av ett såpass stort arbete som en ny skiva.
Men även detta, med full kontroll över sitt liv och sin musik kan även ses på omslaget han skapat för albumet och första singeln.
Han har nämligen en stor keps som möjligen för tankarna till Thåström men även till en polisstat.
”Jag har haft lite olika hattar igenom åren och jag hade ju en sådan där Zorro-hatt på förra plattan.
Men denna skivan ville jag nog utstråla någon sorts stram makt, tror jag.
Jag har lite förändrats som människa de gångna åren och gett mitt egenvärde någon upprättelse och fått självförtroende över att jag är jag. Så det har väl den där hatten fått symbolisera. Lite konstapeln över mitt eget liv.”
Vår intervju närmar sig slutet och med solen som börjar gå ner i horisonten kommer kylan krypande på oss.
Det är ändå otroligt lättsamt att sitta tillsammans med Anttila och prata.
Han är glad igenom hela intervjun och väldigt frispråkig om sitt liv och sina åsikter.
Kanske har även detta att göra med att han hittat och mer accepterat sig själv under de senaste åren.
Kanske är det för att han berättar att han sett fram emot denna intervjuserie under en tid och vill berätta så mycket han bara kan.
Samtidigt är det bra att folk förändras. Att de får upp sin självkänsla och en respekt för sig själva.
Det är sådant som kan ta år att växa fram. -Lite som titelspåret på skivan.
Nio år hade den varit med innan den tillslut hittade hem.
”Jag skrev den till första skivan faktiskt. Den har funnits i bakhuvudet länge men nu kom det rätta sammanhanget för den att vara med.
Det är en bra avslutningslåt också.
Det finns två stycken på denna skiva som jag inte kan låta bli att rysa av och det är när det kommer in sång i outrot på denna. Så ryser jag när jag hör första refrängen i Moln för moln . Det är ett gott tecken.”
Det finns ett talesätt för manusförfattare som går ut på att om författaren gråter när han skriver något sorgligt, gråter även publiken.
Kan tänka mig att det är exakt samma för musiker, som hittar den där nerven i en låt som verkligen trycker på alla knappar man behöver för en fantastisk musikupplevelse.
Vi får väl se om publiken ryser på samma ställe som Kristian. Men troligen gör de det.
Han har ju trots allt med Djur Och Människor skapat sitt absolut bästa album!
De andra intervjuerna i serien:
Joyzine
Que Club
520
Ge Hit Musiken
Lyssna på Kristian Anttila:
