Trots att The Human League funnits ungefär lika länge som jag själv, har jag faktiskt aldrig sett dem live. Kanske främst för att de inte direkt springer ner Göteborg med sina konserter – eller Sverige för den delen heller.
Men efter att ha spelat i Stockholm 2016 var det nu äntligen dags för Göteborg att än en gång uppleva klassisk synthpop tillsammans med Philip Oakey, Joanne Catherall och Susan Ann Sulley.
För mig som inte direkt har svart bälte i The Human League var kvällens konsert, med fokus på många av bandets hits, en bra upplevelse. Det är ju svårt att bli missnöjd om man ändå får låtar som The Lebanon, Love action, Mirror man, Tell me when och Together in electric dreams. En nostalgitripp igenom 40 år av musik från en av Storbritanniens mest inflytelserikaste popband. Till och med Phils röst håller igenom alla år som gått. Det enda som kanske inte höll hela vägen var när Susan sjöng One man in my heart från Octopus. Det blev lite hellre än bra tyvärr. Men jag måste säga att jag älskar de båda kvinnornas posering igenom konserten. Underbart dramatiskt och så mycket från en tid som en gång var.
Sedan går det liksom inte att komma ifrån att det blir just betoningen på nostalgi. Men det är svårt att det inte blir så med alla grupper som inte levererat några direkta hits efter millenniumskiftet. Då får man krypa in i sin lilla bubbla och tycka att musiken ändå var väldigt trevlig på 80- och 90-talet. Om inget så påminner The Human League att det faktiskt var så.
