För mig är Lykke Li lite av vin och vatten.
Ibland är hon helt lysande när hon är rytmisk poppig och innovativ. Ibland som ett perfekt sömnpiller när det mest låter repetitivt.

Tillsammans med sitt senaste hyllade album So Sad So Sexy tar hon sig upp på Way Out West scenen cirka 10 minuter efter utsatt tid. Men den tiden var helt klart värt sin väntan.
Hon glider in på Flamingo-scenen som hon ägde den och ger oss en perfekt mix av hits, dansanta låtar och lagom mängd kaxighet.

När applåderna börjar avta mellan låtar beordrar hon oss att fortsätta. Hon danar sig igenom numren och när regnet kommer och verkligen vräker ner över Slottsskogen, så utbrister hon: ”Äntligen festivalväder”.

Jag var som sagt lite osäker på om det skulle bli en konsert som lyfte sig eller som blev ömsom dans ömsom snark. Att jag ens kunde tänka tanken att en konsert med Lykke Li skulle bli tråkig får jag definitivt äta upp. Detta var ju helt klart episkt.