Med en nystart och sitt fjärde album No Shame i bagaget är det dags för Lily Allen att ta över Slottsskogen.
För mig var det ju kärlek vid första lyssningen när jag hörde Fuck you från debuten It’s Not Me, It’s You. Brittisk pop med smarta texter och att till just bubbelgum och regnbågar säga Fuck you är ju briljant. Det blev ju inte sämre när låten The fear kom…
Men vi förlorade varandra på vägen och till tredje albumet Sheezus hade jag helt tappat intresset.
Det återfanns i år med nya albumet, som kändes som ett steg tillbaka till forna popnivåer.
Det jag direkt älskar med Lily här i Slottsskogen är hennes självdistans och fyndiga små prator mellan varje låt. Det kan vara allt från att snabbt säga att ”nu kommer en gammal låt” till att hennes senaste album sålde skitdåligt.
Hon är i alla fall öppen och ärlig med det hela.
Konserten börjar i bra tempo och takt för att sedan sakta, sakta dala lite i tempo med tiden. Det blir lite svårt för sångerskan att få det hela att lyfta ordentligt igen, men det blir samtidigt aldrig direkt dåligt. Det lallar mest på och ger oss en skön känsla. Inget att bli direkt upprörd över med andra ord, men inget att skriva hem till föräldrarna om, typ.
Men ibland glimmar hon till extra mycket och när hon avslutar huvudspellningen med Fuck you som hon idag tillägnar Donald Trump. Då är vi ändå på bra riktigt härlig konserthöjd.
