När jag var på Melodifestivalsturnén sade man skämtsamt ”Då ses vi till Way Out West nästa gång” till de representanter för skivbolagen som var med. Inte direkt ett skämt i och för sig. De flesta som jobbar med musik i Sverige finns i Stockholm.
Till Göteborg åker man som Stockholmare om det skulle vara en stor spelning på den gamla medeltidsarenan Ullevi eller möjligen om det är bokmässan. Annars håller de flesta sig borta från staden i väst.

Är det promotion för en artist så är det i Stockholm.
Är det konsert med någon utländsk artist så är det oftast i Stockholm.
Är det ett mingelevent inom musikbranschen så är det alltid i Stockholm.

Men det är tre dagar om året som folk inom musikbranschen sätter sig på tåget ner till Göteborg för att mingla tillsammans med andra Stockholmare: Way Out West.

Då ska man ta igen avsaknaden av sin närvaro i Sveriges näst största stad med att slänga ihop dagsfester som då besöks av de Stockholmare som gärna vill mingla med andra Stockholmare och lyssna på de artister som bolaget fått med i utbyte mot ett VIP-pass till festivalen. Det går nog tio dagsfester på samma gång som skivbolag och PR-bolag slänger ihop för att synas för de andra Stockholmarna som vågat sig utanför tullarna.
När festen är över delar de taxi till Slottskogen, där de snabbt som attan går som ett lämmeltåg till VIP-området för att återigen mingla med andra Stockholmare.

Som Göteborgare är det ju lite komiskt att se.
Bolag som inte engagerar sig i det som händer i Göteborg 51 veckor om året, ska helt plötsligt slåss om de få timmar som finns för att fixa mingelfester för folk som inte ens bor i staden. Lite som att kompensera för ett dåligt samvete att man aldrig ens försökte göra det där eventet en kall torsdag i Mars, där de verkligen behövs piggas upp lite i blåshålet till stad.
Istället är det all in under de tre dagar det faktiskt inte ens behövs, helgen då det ändå är musik 24-timmar om dygnet i staden.