Jag träffar Simon Norrsveden på det lilla konstgallerifiket Amsterdam i närheten av Mariatorget på Söder i Stockholm.
Han håller på med ett arbete för skolan och pluggar tillsammans med några kursare när jag dyker upp.
Det som är skönt med honom är att han fortfarande har kvar sin småländska dialekt trots sina år i Stockholm. Detta påpekar jag när vi sätter oss med varsin kaffe vid en av de små träborden.
Han skiner upp lite när jag säger det och vi gör båda paralleller till vänner som ändrat sin dialekt helt när de flyttat upp till Stockholm. Det är ju trots allt vanligare än man tror att folk utomläns pratar mer stockholmska än de som är födda och uppvuxna i staden.
Simon är just nu aktuell som sångare i hans ganska slumpartat grundande band Ylva Bulldozer som släppte sin debutskiva för någon vecka sedan.
Att jag väljer ordet slumpartat anspelar på att det faktiskt inte meningen att han skulle bilda en grupp, utan målet var från början att fortsätta som soloartist.
”Det var mer processen efter min andra skiva, där jag hade skrivit en hel del låtar som aldrig kom med på skivan.
Jag hade väl skrivit en 100 låtar kanske och av dessa kom nio med. Då hade man ju rätt många låtar som jag ändå tyckte var väldigt bra och i och med att vi inte varit ute och spelat på ett bra tag, ringde jag ihop ett gäng och började repa en del låtar.
Vi repade hemma hos mig och drack massa bärs, innan vi gick ut. Där började jag messa massa klubbarrangörer som jag lärt känna under min solotid och skrev att jag startat band och att vi hade massa bra låtar! -Det hade jag ju inte, vi hade väl bara repat tre låtar då, men det sa jag ju inte. Så då fick vi ett gigg på Debaser Slussen bara någon vecka efter det.
Så det var en omvänd väg, att vi först fick spelning och sedan fick börja repa in låtar.”
Första gången vi såg Simon var som en del av den första Idol-kullen 2004.
En kompis till honom hade tipsat om detta nya musikprogram, som han, likt många andra, sökt till utan att egentligen veta vad det var för något.
Sinom körde under sin tid i Idol egna låtar – vilket kanske inte var helt vanligt just då tillsammans med alla karaoke-sångare som var med. Trots det åkte han tyvärr ut i ett relativt tidigt skede.
”Det var ju en intressant upplevelse, men kanske inte något jag skulle vilja göra nu.” mins Simon tillbaka på programmet.
”Det var ju intressant att se den sidan av hur musik kan vara också.
Det var ju inte direkt avskräckande, utan det gav mer ett bredare perspektiv att se hur andra människor ser på musik.”
Det tog sedan några år för Simon att slita ihop till ett skivkontrakt.
Allt jobb resulterade senare i debutplattan OK baby det är dags att vi ska vinna allt 2009, vars titel även är en av låtarna på albumet.
Det intressanta med den låten är att den blev remixad av ingen mindre än Göteborgsartisten Kristian Anttila .
”Vi kände ju inte varandra då – vilket vi gör nu – utan det var min A&R på Universal som hade gjort några grejer med Kristian innan och han trodde att jag skulle funka med honom både musikaliskt och personligt.
Så han skickade låten till Kristian och bad honom göra något med den, vilket han gjorde.
Sedan dess har vi hängt lite – typ när han är i Stockholm så ses vi och de få gånger jag är i Göteborg så ses vi där.
-Han hade ju producerat lite andra band innan också, så det var nog mer en ny grej för mig än för honom att bli remixad.”
Nu är väl inte Simon den artist man hör mycket på dansgolven, men även en Ylva Bulldozer-låt – John Wayne Gacy (fast tjej) har fått en remixbehandling i form av en LCTRISC -remix som är smått lysande i sitt elektropopande.
”Det är väldigt kul med remixar.
Ofta är det väldigt jobbigt att skriva låtar i den kreativa processen, och då kan det vara skönt att ge över det till någon annan.”
Det var även från debutalbumet som Simon hittade sin inspiration till gruppnamnet.
”Det kommer från karaktären Ylva som jag skrev mycket om på min debutskiva.
Bulldozer var bara ett ord som jag tyckte passade den karaktären, som då blev ett snyggt bandnamn.”
Själv påpekar jag att namnet känns lite hip-hop-gupp-aktigt, en koppling Simon uppskattar. Antar att det är lite för att han själv faktiskt gillar rapp. -Bland så mycket annan musik.
Det är väl en del i att vara musiker att faktiskt försöka lyssna på andra grupper och artister också, så man får lite inspiration och hela tiden utvecklar sig.
Sinom berättar att han lyssnar på all sorts musik från just gangsterrapp till Bach.
”Gammal jazz också, lika mycket som jag lyssnar på Dylan och dem man antar att jag ska lyssna på.
Jag tror alltid att man inspireras av melodiskapare och grepp att skriva texter på.
Då är det ganska begränsande att bara röra sig inom en sfär. Tittar man på gamla jazzlåtar, typ Chet Baker och evergreens, så finns det väldigt intressanta uppslag till texter som man aldrig skulle hitta i tillexempel en Krunegård -låt.”
För mig har det aldrig gått att lyssna på Simon utan att dra någon form av parallell med gruppen Kent .
Hans röst är ibland kusligt lik Jocke Berg från de tre första plattorna, både i stil och frasering. Det är något som uppenbarligen inte bara jag själv tänkt på och jag frågar honom om han är trött på att jämföras med just den gruppen.
”Jag fick jämförelsen med Kent i en intervju för ett par dagar sedan och då sa jag att jag var så trött på det.” svarar han.
”På samma sätt känns det hedrande för jag har lyssnat på Kent sedan jag var 14 liksom.
Men det känns lite konstigt i det avseendet att bara för att man spelar på elgitarrer och skriver på svenska måste man ha inspirerats av Kent.
De har ju banat vägen för så mycket inom svensk musik, men samtidigt är ju svensk musik så mycket mer än bara Kent. Så det kan kännas lite reducerande att bara för att man gör musik på ett visst sätt så måste man ha varit inspirerad av Kent.”
Själv anser jag att Simon med Ylva Bulldozer fyller det hål som Kent lämnade när de blev mer synthiga. Nu älskar jag Kent villkorslöst och gillar deras mer elektroniska stil, men det skadar ju inte att någon kommer och tar upp bollen efter Isola och vårdar den stilen – med eller utan Kent-referenser.
Samtidigt har Norrsveden bra och mörka texter vilket jag uppskattar.
Det är ju få människor som kan skriva om en död tjej på ett bra vis och få det trovärdigt som Simon gjorde i just låten OK baby …
”Jag tror texter oftast reflekterar en ytterlighet av saker, om de är bra.
Jag tror att alla människor har ett visst mörker. För mig tar de utryck i mina texter.
Jag försöker fånga en viss bild eller scenario som jag försöker porträttera i ord, utan att det nödvändigtvis behöver en början en kropp och ett slut.
Men jag strävar inte efter att berätta historier, utan bara förklara en bild med ord.”
Vi börjar prata lite om framtiden för honom och bandet.
Just nu ska de ha en del spelningar i Stockholm, Malmö och Göteborg den närmaste tiden. Om det blir några festivaler återstår att se.
När han gick solo, dröjde det ända till April innan de ringde honom från skivbolaget och hade bokat upp honom för Hultsfred, Peace & Love och så vidare. Så har vi tur kommer det bli lite Bulldozer-musik på festivaler runt om landet till sommaren.
Det svåra verkar dock vara att få P3 att börja spela musiken.
Även om gruppens musik känns som klippt och skuren för just den kanalen, har de faktiskt inte tagit upp någon av de två första singlarna.
Nu får P3 otroligt mycket ny musik skickad till sig, så det är kanske svårt att hitta guldkornen som just Ylva Bulldozer – om de ens hinner lyssna igenom allt.
Men förhoppningsvis kommer kanalen upptäcka gruppen med nästa singel, som antingen blir Pasadena eller den i mitt tycke fantastiska låten En djävul på din radio .
Nästa alla svenska artister verkar minst en gång i livet få frågan om de skulle vilja ställa upp i Melodifestivalen.
Även Simon fick den frågan förra året, men han tackade nej.
”Jag tror att det i längden hade missgynnat min karriär.
Ska man gynnas av Melodifestivalen måste man nog komma bland de fem bästa och jag tror inte att jag hade gjort det.”
En bra självinsikt har han om inget.
Det märker jag när vi sedan pratar om musikkarriären i helhet också.
Simon pluggar till psykolog och jobbar samtidigt som musiklärare medan han har musiken vid sidan om.
Han brinner självklart för musiken, men vet att så länge han kan falla tillbaka på ett jobb, vänner och sin flickvän har han nog en optimal kombination av det han älskar och behöver.
Annat var det när han var yngre, då han trodde att lyckan mer eller mindre var gjord om man fick hänga på en poster över sängen på någons vägg.
Men han – som så många andra med rockstjärnedrömmar – kom snabbt till insikt att livet består av lite mer än just det.
Något som känns otroligt sunt.
