Det har varit en del snack senaste veckan om musikjournalistens vara eller icke vara.
Det hela började med att Sonic deklarerade att de mest troligt skulle lägga ner tidningen på grund av sviktande reklamintäkter och att glöden verkar vara borta då man får för lite tillbaka för att faktiskt skriva om en artist.
Detta togs sedan upp av DN som skrev en artikel om ämnet att musikskribenten blev mer och mer styrd av PR-folk, artist och skivbolag. Att det finns för många som skriver om musik och att det är svårt att hitta sin plats.
Jag med benen i både PR och musikbloggandet kände att jag ville lyfta mina tankar om det hela.
Jag kan förstå att Pierre Hellqvist på Sonic är lite putt över att han inte får in pengar till tidningen. Samtidigt är det få tidningar som är lönsamma 2018 och att de funnits kvar så länge de gjort är fan en bedrift. (Heck inte ens fysiska pengar är intressant numera. Då förstår man hur illa det är för tidningar).
Men som man får höra 1000 gånger när man ifrågasätter varför en digital tidning kostar lika mycket som en fysisk, så är det innehållet folk vill åt. Om bäraren sedan är fällda träd eller ettor och nollor spelar kanske ingen större roll. Den väsentliga skillnaden för en utgivare är att det på något sätt är lättare att ta betalt för en annons i en fysisk tidning för man som annonsör ”får något att ta på” än en banner på en sida. Tillslut försvinner även intresset att annonsera i en tidning och då faller den. Här gäller det att så tidigt som möjligt även byggt upp en stark och vettig webbsida som är anpassad till dagens digitala samhälle.
Att säga att musikjournalisten är död är kanske att ta i. Framförallt finns det så många olika typer av musikjournalister (eller musikskribenter då alla inte är utbildade journalister). Bloggare som letar nya spännande band. Nischade sidor som skriver om hårdrock eller dansband. Du har musikvetare som sitter i morgonsoffor och tycker till. Sedan har du nöjesjournalisten som liksom ska vara en allt i allo och skriva om Melodifestivalen, Sweden Rock, Way Out West och det nya albumet med Lykke Li eller Ed Sheeran.
Det gäller att bara göra det du gör bättre och mer intressant än alla andra. Att vara den sjunde som tar upp samma pressmeddelande är kanske inte det som skapar trafik eller gör dig unik. Men jag ser att många plattformar gör just detta. Man skriver om samma sak och då blir det kanske svårt att få trafiken eller reklamintäkterna. Då blir det istället den med bäst SEO som vinner.
Det finns en anledning till att bloggare tränger ut sidor som Aftonbladet, DN och Expressen när folk vill upptäcka ny musik. För det är bloggarna som just skriver om ny musik. Det är de som skriver om Sara Klang innan hon var med i På Spåret. Det är de som fortfarande har passion och en nyfikenhet till musiken och som skriver om det de själva vill läsa om eller höra. Ens egna passion för något gör väldigt mycket än om det är en chefredaktör som talar om för en att man ska intervjua en viss artist som man själv inte har koll på eller intresse av.
Det gör att både bloggarna och den äldre generationens musiktidningar ändå lever sida vid sida då de tillsammans tar upp hela spektrat. För mig är bloggarna de som tar upp de nya och spännande och tidningar de mer folkliga och kanske mer djupgående. Men det finns självklart undantag i båda lägren.
Samtidigt blir det ett problem för de större tidningarna när Spotify nu gör att den artist man ska recensera redan finns tillgänglig hos alla. Varför läsa om någon som du direkt kan lyssna på? Visst, förr eller senare kanske du vill veta vad en viss person tyckte om Kanye West, Tove Lo eller Håkan Hellströms nya album. Men istället kanske intresset för albumet svalnat och du känner inte längre behovet någon vecka senare om du redan hört igenom plattan ett antal gånger.
Samtidigt krymper recensionerna i både tidningar och bloggar och det gör ju att recensionerna inte heller finns där för de som verkligen behöver dem – för en ny artist som folk kanske inte vet att de släppt en platta.
Så det är lite av ett dilemma för branschen, att de stora kan synas med hjälp av Spotify som lyfter fram det skivbolagen vill att de ska lyfta fram. Medan de mindre inte får någon plats alls. Varesig i ”butiken” eller på musiksidorna. Många kanske hamnar i den där gråzonen när man är för okänd för Expressen och för ohipp för bloggaren. Man må vara bra och värd att synas, men faller helt enkelt mellan stolarna för att just Kanye West och Taylor Swifts folklighet är mer intressant för just Expressen den veckan och någon obskyr indieartist som hypats i USA är viktigare för bloggaren som vill vara i framkant.
Om vi snackar ren PR så börjar fler etablerade artister lämna skivbolagen. Det är då som PR-folket blir fler. De som jobbade med PR hos storbolagen börjar istället som frilans eller via mindre byråer. Det gör att en musikredaktion nu får hundratals mail varje dag. Jag får själv kring en hundra musiktips varje dygn. Jag kan tänka mig att andra får många fler. Det skapar definitivt en viss stress hos den som ska skriva om musiken. Jag själv kan ju ha dagar då jag mer eller mindre måste radera mail utan att ens läsa för att det blir ohållbart. Sedan blir det inte bättre av att folk skickar direktmeddelanden via Messenger, Instagram, Twitter och SMS. Desperationen att få synas i bruset blir väldigt stor… Så jag förstår även om jag själv inte får svar på mina mail som jag skickar ut om en ny release. Det går helt enkelt inte att svara på allt eller skriva om allt som kommer in.
Det gör att det blir en hat-kärlek-relation till PR-folk. De är vi som ska tipsa om musiken, men vi tipsar kanske lite för mycket?
Här behövs det dock mer engagemang från bolag, PR-folk och artist för det som faktiskt skrivs. Om det inte går att stötta sidorna med pengar så bör man stötta med att dela och sprida ordet om inlägget. Här finns mycket att lära för en hel del PR-folk och skivbolag. -Att vara tacksamma för det de får.
Jag själv försöker alltid dela alla inlägg som skrivs om de artister jag jobbar med. Jag berättar för artisten om vikten att faktiskt dela.
Men tyvärr finns det många som tror att bara för att man fått ett inlägg så är jobbet klart. Efter det behöver man inte göra mer… Det är ju då man ska börja jobba med just det man fått. Dela, sprid och hjälp den som hjälpt dig. Jag kanske är naiv som tror att man ska göra så, men för mig är det fan lika mycket vett som att säga tack om man får en present eller när någon håller upp dörren. Det är personen som skriver om din artist som gör DIG en tjänst, inte du som tipsar. Tyvärr är det många som verkar ha den inställningen. ”Du ska vara tacksam som får intervjua denna artist”. Helvete heller. Hen ska vara tacksam att någon vill prata med henom.
Det är här jag själv kan ledsna på branschen. Att den bara vill ha men aldrig ge. Det är alldeles för många som inte förstår värdet när en tidning eller blogg faktiskt skriver om en artist. De kanske känner att ”så länge vi mutat in låten på New Music Friday-spellistan så behöver vi inte bry oss mer efter det, för då får VI våra pengar”. Problemet kommer ju när fler och fler väljer att inte skriva om ens artister när de märker att de inte får något för det. Speciellt när artisten blir sparkad från bolaget. Vad har den då att bygga vidare på? Inga intervjuer eller artiklar, men ”jag fick i alla fall 200.000 streams på Spotify”.
Här försöker i alla fall jag vara bättre än många andra. Jag delar allt. Från det lilla till det stora. Det är lika viktigt att uppmärksamma en liten notis i en privat blogg som Nöjesguiden eller Aftonbladet. För alla behöver den där uppmärksamheten för att de som sagt tog sig tiden att skriva om just ”min” artist.
Heck jag är nog den enda som även jobbar med PR som försöker engagera mig i så många andra bloggar och musiksidor som möjligt i mitt flöde på Facebook och Instagram. Det spelar liksom ingen roll om det är min artist de stöttar – jag vill stötta plattformar som stöttar svensk musik och som skriver om musik. Det gör att jag försöker gilla, klicka in och engagera mig när en musiksida dyker upp i mitt flöde.
Det ska även sägas att det inte finns supermånga sidor som skriver om musik i Sverige. Konkurrensen från internationella musiksidor är klart större än den inhemska. Men jag tror definitivt att det behövs fler sidor som kan gräva fram spännande musik i den enorma flod av singlar och album som släpps idag.
Det gäller nog i första hand att hitta en bra ballans mellan de korta tipsinläggen, längre artiklar, krönikor, recensioner och intervjuer. Att skapa en sida som man själv vill läsa och som stöttas av både läsare, artister, PR-folk och musikbolag.
Då mår muisktyckar-sverige som bäst.
Med facit i handen så kanske det inte finns ett såpass stort underlag att driva en fysisk tidning om musik i Sverige. Men det behövs absolut fler musiksidor för att lyfta fram all musik som släpps och som handplockar det som ni själva älskar för läsaren och lyssnaren. Ni alla behövs för att folk ska kunna hitta guldkornen som främst bolagen och Spotify inte lyfter fram.
För någonstans skriver man om musik för att man just älskar musiken. Det är i alla fall det viktigaste för mig.
