Det menlösa Polarpriset

Först tänkte jag inte skriva något om att Metallica utsågs som vinnare av Polarpriset. Jag tyckte Anders Nilsson hos Hymn sammanfattade det ganska bra i denna krönika.
Sedan slog det mig att jag måste nog ändå få skriva av mig lite om detta pris. -So here goes.

Jag älskade idén till Polarpriset. Ett musikpris som skulle ses som någon form av Nobelpriset i musik, och “ges för betydande insatser inom musiken och/eller musiklivet, eller för insatser som bedöms kunna bli av stor betydelse för musiken eller musiklivet”. Ett sätt att lyfta spännande och duktiga artister. Att priset sedan delats in i konstmusik (klassisk, jazz, opera etc) och pop (och med pop menar jag rock) var även det ett smart sätt att inte bara premiera det “fina” utan även kanske våga sig på att lyfta det mer kommersiella.

Men som allt annat inom musikbranschen är det oftast män som ger pris till män. Män som i krönika efter krönika fortfarande smyger in att musiken nådde sin absoluta topp när Springsteen spelade på Ullevi 1985, och att inget har utvecklats efter det. Det är som om musikens utveckling föddes och dog med Born to run samtidigt som fundamentet av den gamla idrottsarenan rämnade.
Tittar vi på pristagarna under prisets 27-åriga historia, så är det just män som Springsteen, Paul McCartney, Bob Dylan, Eric Clapton, Sting, Paul Simon och grupper som Pink Floyd och Led Zeppelin som tagit emot priset. De få kvinnor som faktiskt fått är oftast singer songwriters som Joni Mitchell, Emmylou Harris och Patti Smith. De gånger priset gått till någon utanför denna genre var när Björk fick det 2010 och nu senast Max Martin 2016.
Jag antar att Björk fick det för att juryn lyssnade på Debut och Post när de kom – lagom innan musikintresset dalade – och Max Martin skrivs det ju en del om så lite koll kanske de har på honom…

Men det är så tragiskt att vi inte kan sträcka blicken över de trötta rock-gubbarna som ändå får menlösa priser för att de var relevanta för snart 30 år sedan.
Var finns tillexempel Daft Punk, Kanye West, Justin Timberlake? Eller de saknade kvinnliga artisterna som Beyoncé, Rihanna, Lady Gaga, Florence + The Machine eller om vi ska hålla oss inom juryns uppenbarliga ålderspann: Madonna, Cher, Aretha Franklin eller Barbra Streisand? Visst, alla är inte “fina” och Lady Gaga kanske inte är lika relevant idag som när Bad romance kom. Men hon utvecklade ändå popmusiken och var en ikon och förebild för miljontals unga. Det kan man inte ta ifrån henne, hur banalt det än är att hon använder datorer och inte gitarr för att skapa sin “musik” eller inte har fått Ullevi att rämna under en konsert.

Nej, för mig är Polarpriset numera ännu ett pris för inbördes idoldyrkan av en grupp människor som innerst inne inte är intresserade av musik. Det är synd. För musiken är så mycket mer än trötta rockare som enbart lever kvar i ens nostalgiska värld av att de en gång var fantastiska.
Men visst. Då kanske vi istället ska säga att Polarpriset enbart är ett pris för lång och trogen tjänst (lite som en musikbranschens guldklocka), så slipper vi bli besvikna när U2 får det nästa år. Med en halvtaskig motivering där juryn mins den häftiga upplevelsen från Joshua Tree turnén på Eriksberg 1987 eller Zooropa-turnén på Stadium 93.
“Va, har de släppt musik efter det? Det vet jag inget om. Den sista platta jag köpte med dem var Pop 1997 och den var ju inte i närheten av deras tidiga plattor.”

Vad tyckte du?
Like
Love
Haha
Wow
Sad
Angry
You have reacted on "Det menlösa Polarpriset" A few seconds ago

Comments are closed.