Jag måste säga att Eric Saade varit lite anonym under årets Så Mycket Bättre. Jag hade hoppas lite mer på hans tolkningar som inte riktigt nått hela vägen för mig. Bäst blev det förra veckan med Vill, som var hans tolkning av Sabina Ddumbas Want.
Denna veckan var det dock hans vecka, och med det var det dags för de andra att tolka hans låtar.
Det som slår mig när jag nu lyssnat igenom veckans tolkningar är hur mycket de jobbat på att INTE låta som Saade. Även om folk brukar personifiera tolkningarna i Så Mycket Bättre, så brukar det ändå vara en del låtar som faller igenom som rena karaokeversioner. Så är det inte denna gång, vilket för mig gör avsnittet väldigt mycket mer underhållande.
Som att Kikki Danielsson gör en mer country-rockig version av den annars så avskalade och akustiska Darkes hour från Erics senaste album Saade. Det kändes läckert och verkligen mycket roligare än originalet. Det är så här man skapar Så Mycket Bättre-magi i min mening.
Eller när Sabina Ddumba gör en soulig 80-tals doftande version av Manboy som är så långt ifrån originalet man kan komma. Borta är den glättiga poppen från Melodifestivalsscenen. Istället är låten så mycket av idag, trots dess nostalgiska skimmer i produktionen att det bara är att ställa sig upp och applådera Sabina.
När Uno Svenningsson kör igång Stå! tänker jag på Stanna världen en stund med GES. Men ganska snabbt övergår låten mer till originalet Sting i melodin. Uno har dock fokuserat på mobbning i texten, vilket sätter en hel annan dimension till låten skulle jag säga, och gör den väldigt intressant.
