Detta är tredje gången jag ser The xx. Jag har fortfarande samma problem med bandet. De är förbannat tråkiga live. Även om de denna gång har ett bra album i bagaget med I See You så blir det fortfarande ganska ointressanta. Det gungar sakta men säkert framåt och är väl i sig lite småmysigt så, men det lyfter aldrig. I alla fall inte för mig. Resten av Way Out West-publiken och The xx verkar ha en speciell kärleksrelation till varandra. Det är i och för sig fint. Själv hade jag hoppats att gruppen med det nya albumet skulle lyfta en smula även för mig, men tyvärr. Inte ens en stor fägstark pride-flagga får mig att tända till. The xx är fortfarande ett säkert sömnpiller för min del, och just ikväll känner jag mig ensam i att tycka så.