Den öppna artisten

Jag minns när Peter Jöback kom ut. Det var 2004 i Sen kväll med Luuk som han lättade på sitt hjärta för svenska folket och berättade att han var gay. Självklart blev det tidningsrubriker och en hel del förvånade ansikten. ”Va? Är han bög?” eller ”Åh, vad synd på en så fin karl”. Ni vet, den vanliga reaktionen som blandats med den mer öppna ”välkommen ut Peter”-inställningen som jag tror de flesta ändå kände. Det var ju ingen stor grej, egentligen. Men då, i början av 00-talet var vi några kilometer bort från den totalt öppna inställning som vi har till nästan allt idag. Så när en kändis kom ut blev det stora rubriker. Visst, det blir fortfarande rubriker. Oscar Zia skapade några förra året när han kom ut. Men det var kanske mer promotion inför Melodifestivalen än sensationsnyheter om vi ska vara riktigt ärliga.

Även om det är och ska vara lätt att ”komma ut” så kan sträckan från sexuellt medveten till helt trygg i sig själv vara ganska lång.
Själv förstod jag att jag var bög vid 11-års ålder. Det tog 10 år att processa och acceptera det fullt ut och kunna kalla mig själv för just bög för min familj och vänner. Det är väl den processen även artister måste ta. Inte för att det egentligen spelar någon roll för deras fans i Umeå, Skara eller Karlstad om de är homosexuella. Det är i grund och botten något för deras närmaste vänner och familjer att ha koll på. Men samtidigt gör man livet så mycket enklare igenom att vara öppen med vem man faktiskt är. Att inte sitta med hjärtat i halsgropen vid frukosten och bläddra igenom vimmelbilderna från natten om någon fotograf var på klubben man själv var på och tog bilder när du hånglade i toalettkön.
Det är väl det som egentligen är grunden i hela komma ut-grejen: att kunna vara sig själv. Inte att skrika ut till hela världen att man faktiskt är homosexuell.

För mig personligen tycker jag det är viktigt att artister fortfarande är öppna med vem de faktiskt är. De behöver absolut inte stå på barrikaderna med Pride-flaggan. Men gärna öppna och ärliga.
Jag kan bli otroligt provocerad när en artist som syns på Grindr eller har pojkvän använder pronomet hon om hur ens partner ska vara i en intervju eller i en egenskriven låt. Det känns bara väldigt konstigt att man ska behöva smyga med det 2017. Visst, som jag sa tidigare så är det alltid en personlig utveckling att bli bekväm i sig själv och med det använda honom istället för henne inför hela världen. Men då skulle jag nog välja ett mer neutralt ord som ”den ska vara”. Då döljer man inget, utan håller alla dörrar öppna.

Kanske är det bristen på homosexuella förebilder under min egna uppväxt som får mig att se rött i dessa situationer. Att jag själv saknade öppna artister som Troye Sivan, Tegan & Sara, Adam Lambert, Sia eller Olly Alexander i Years & Years. Att de behövdes då för att på något sätt säga att det är okej att vara bi eller gay och stärka ett osäkert självförtroende. Den inspirationen tror jag många fortfarande behöver för att de ska våga ta steget ut att vara sig själva. Där tror jag att en öppen artist har mer påverkan än den kanske själv tror.

Ha en fin Pride och var er själva.

Vad tyckte du?
Like
Love
Haha
Wow
Sad
Angry
You have reacted on "Den öppna artisten" A few seconds ago

Comments are closed.