1983 var jag på min första konsert.
Jag var nio år gammal och såg Carola i Hunnebostrands Folkets Park. Jag minns inte så mycket av själva konserten idag, mer än att jag – liksom alla andra nioåriga pojkar – var lite kär i Carola.
Jag minns också att jag var något förargad över att vi inte kom ihåg att ta med kameran på konserten. Jag skulle ju missa att föreviga ögonblicket.
Att jag kom att tänka på det just idag var när jag försökte föreställa mig känslan av att gå på något så roligt som en konsert och att i nästa stund se ens vänner slitas i stycken av en självmordsbombare.
Att som barn utsättas för ett så fruktansvärt våld som det i Manchester igår är helt otänkbart. Att ens sätta mig in i känslan av att då, sommaren 1983 stå vid scenen och lyssna på Carola och sedan se hur en lycklig dag förvandlas till död är omöjligt.
Man säger att döden inte visar någon som helst hänsyn när den slår till. Igår var döden dock utstuderad och målinriktad: den skulle ta livet av så många barn som möjligt när de kom ut från arenan.
Likt massakern i Nice eller den på Drottninggatan i Stockholm var detta näst intill omöjligt att parera. Om en person spränger sig själv när glada barn svämmar ut från en arena finns inga skydd. Personen visste helt enkelt var han skulle stå vid rätt tid för att ta med minst 22 andra in i döden.
Terrorn kryper så nära inpå en när en sådan här sak händer. Kan vi inte ens vara säkra i våra lyckliga stunder? Som när vi fyllda av glädje rusar ut från en arena för att berätta för hela världen om vilken bra konsert vi just sett. När kan vi då vara lyckliga?
Det är så lätt att säga att terrorister inte får sätta agendan. Kanske för oss andra. Vi som inte var där. Vi kan leva livet som vi gjort. Möjligen att vi tittar oss extra över axeln någon gång när många är samlade inom de närmaste veckorna. Men för de 20.000 som var på arenan i går blir det svårare. Känslan av maktlöshet när man står ensam tillsammans med tusentals andra och paniken bryter ut inom en.
”Är det den eller den personen som kommer detonera en bomb och ta med sig mig in i döden?” Då har terrorismen satt agendan.
Problemet med terrorister är att de inte tror på förnuft eller någon Gud. De tror bara på död. Då är det svårt att övertyga dem om att det de gör är fel. Med den inställningen blir de som sagt livsfarliga för oss alla. Hårdrockaren på Bataclan eller Ariana Grande-fanset på Manchester Arena, ingen särbehandlas längre.
