Vissa låtar faller jag otroligt hårt för. Är de vemodiga, med vacker och samtidigt stark melodi så blir jag ofta fängslad.
Det behövdes inte många sekunder för mig att falla hårt för singeln Så Sakta… med Mikäel (hans tredje efter Barriär och Skuggan). Först är det en stark berättelse. Ett avsked – troligen av en nära familjemedlem, som sakta somnar in. Hur allt faller, men samtidigt hur lugnet omsveper en. Valen av orden och hur tankarna beskrivs är otroligt fängslande.
Sedan melodin. Drömliknande, svävande och vacker. För mig är detta svensk vispop när den är som bäst.