Om jag ska vara riktigt ärlig – och det ska man ju – så har jag aldrig varit något stort The xx -fan.
Deras två första album flyter samman i en enda stor gröt av melankoliska ljudbild med sina elektroniska melodier och gitarrspel för att tillslut bara låta samma. Visst, att få en liten dos av bandet kunde vara fint, men ett helt album blev faktiskt otroligt påfrestande. Inte ens deras konsert på Popaganda 2013 fick mig att bli såld på gruppen. Så det var inte med superstora förväntningar som jag läste att bandet skulle släppa nytt i början av 2017. Men man ska alltid vara öppensinnad till musik och jag blev mycket positivt överraskad av singeln On Hold när den släpptes. Det var en ljusare och ett mer poppigt The xx som visades upp av Romy Madley Croft , Oliver Sim och Jamie Smith .
När albumet I See You nu landade i mailkorgen var jag mer positiv till att klicka play och bra var väl det.
Att säga att detta är färgsprakande som att leka med Play-doh kan jag inte direkt påstå, men det finns en större hoppfullhet och popkänsla bland de vemodiga melodierna. Det känns mer dynamiskt och tillgängligt vilket är skönt. Vissa låtar – som inledande Dangerous – är rentutav dansant, och låter nästam mer Disclosure än The xx. Samtidigt är det till viss del tillräckligt tillbakadraget för att hålla det hela intressant och de som mer uppskattade de första två albumen än vad jag gjorde kommer ändå att känna igen sig. Men även här hittar de nytt uttrycksätt, och med bland annat Performance har de dystra gitarrerna förstärkts med filmiska och vackra stråkar.
Med I See You känns det som The xx är redo att möta en bredare publik. För mig är det ett mycket välkomnande steg, för nu är även jag med på noterna.
The xx
@Facebook
The xx blir mer tillgängliga med senaste albumet I See You och kommer definitivt att hitta en bredare publik.
