Nu med SVT-dokumentären Vi är inte längre där är det dags att summera Kent – för kanske sista gången.
Alla har mer eller mindre någon form av relation till gruppen. Vissa avgudar gruppen från Eskilstuna över allt annat. Vissa tycker de är väldigt bra och har inget emot att lyssna på deras låtar. Andra kanske tycker att de är en gnutta överskattade eller rentutav dåliga. Men alla verkar ändå ha någon form av relation till dem.
Min började 1996.

De hade precis släppt sitt andra album Verkligen och via jobbet på Skivhugget var vi några som skulle gå till Rondo för att se dem.
Jag gillade Blåjeans , Frank och När det blåser på månen från debuten samt att jag älskade Kräm (Så nära får ingen gå) från nya skivan. Jag var definitivt inget stort fan av gruppen, men de var ändå ett bra band. Speciellt för att vara svenskar.
Jag mins att Jocke Berg svor en massa under konserten. Antar att han var nervös då de efter år av slit gått från ett garageband till något mycket större, och att slänga in en svordom mellan varannan mening gjorde honom kanske utåt sätt mer säker på sig själv? Jag tyckte i alla fall att det var lite störigt. Inte för att jag är pryd eller tycker svordomar är hemskt, jag använder ju dem själv ganska regelbundet. Men där och då kändes det så tillgjort. Så osäkert.
Jag var inte direkt fast efter konserten. Det var nog lite för rockigt för en synthpopare som mig, men de hade ändå något.

För mig kom vändningen med Isola året därpå.
Livräddaren , Om du var här , Bianca , Innan allting tar slut , Elvis och självklart 747 .
1998 såg jag bandet igen. Denna gång på ett trångt Liseberg. Bandet hade på allvar tagit över inte bara de alternativa indiekidsen, utan de hade gått bredare. Synthare, pop-nördare, rockare, barn och vuxna.
Jag mins värmen i sommarluften och hur jag blev helt tårögd när Berg sjunger ”Jag håller dig vid liv ” över de malande gitarrerna under avslutningen av 747 .
Det var där och som Kent på allvar blev en del av mitt liv.