Jag måste ge Måns Zelmerlöw en elloge för att han är en artist som vill utveckla sig. Det känns som han med Chameleon gjort en mer internationell platta. Att han sneglat på popnationen Storbritannien i första hand och på vissa av låtarna – främst Beautiful Lie – får jag tydlig Robbie Williams-känsla.
Det är väl här programledaren / Eurovision-vinnaren / popartisten Måns ska befinna sig. Ett något moget poplandskap, men ändå med en nutida musikproduktion.
Låtarna på albumet har dock lite skiftande kvalité. Singlarna Glorious och Fire in the rain gillar jag väldigt mycket. Så även ovan nämnda Beautiful Lfe och Primal . Men de blandas med en del mellanlåtar som gör att helheten inte riktigt lyftas upp det där extra steget som hade behövts. Happyland och Round Round är exempel på låtar som efter ett tag blir ganska tjötiga och som skulle mått bättre av främst mer textbearbetning. Några andra låtar är lite anonyma och flyter mest förbi när jag för femte gången lyssnar igenom albumet.
Det är lite synd ändå. För när Måns kan och vill så blir det väldigt bra. Det gäller bara att hitta den gnistan igenom hela albumet – eller kanske jobba med det mer förlåtande EP-formatet i fortsättningen.
Måns Zelmerlöw
@Instagram
Måns har definitivt ambitionerna att göra starka poplåtar, men lyckas tyvärr inte hela vägen på nya albumet Chameleon.
