Oxygene blev starten på fransmannen Jean-Michel Jarres karriär som hittills lett till 18-tal album, enorma stadskonserter i Paris, London och Huston för att bara nämna några och en ikonstatus hos mer eller mindre alla som på något sätt gillar eller skapar elektronisk musik.
Jag kan inte ta ifrån Jarre storheten med Oxygene, men för mig personligen ser jag albumet som ett av hans svagare. Redan med Equinoxe blev Jarre mer intressant för min den, och han har med några få undantag lyckats hålla en hög nivå på sina album sedan dess. Album som Zoolook , Revolution , Rendez-Vous , Choronologie och den något bortglömda Metamorphoses är album jag personligen värdesätter högt.

Självklart blev jag spänd av förväntan när Jarre skulle släppa Oxygene 7-13 1997, men förutom singeln Oxygene 8 så var det ett ganska sömnigt album.
Mina förväntningar var med andra ord väldigt låga när jag läste om Oxygene 3 . Men tack vare en lysande förstasingel i form av Oxygene 17 , samt att han imponerat stort med sina två Electronica -album tänkte jag att han kanske kunde överraska.
Oj vad fel jag hade.

Skivan känns sömnig och oengagerad. Det är mer ambient och ingen direkt röd tråd i varesig musik eller melodi trots att den går under samma arbetsnamn. Behagligt att lyssna på, absolut. För det är en som enda lång skiva pausmusik som bara sticker ut med just singeln Oxygene 17 och avslutande spåret Oxygene 20 .

Nä du Jarre. Dags att begrava Oxygene-projektet nu. Det har inte direkt utvecklats på 40 år.

Jean Michel Jarre
@Facebook