Jag satt och funderade på vilka låtar med Niklas Strömstedt jag kan sådär på rak arm. Det slog mig att jag faktiskt är ganska dålig på hans repertoar. Även om jag känner igen massa låtar när jag väl hör dem eller ser titeln, så är det oftast bara Sista morgonen som jag direkt kan nämna. Det är egentligen ganska pinsamt, för när man väl lyssnar igenom Niklas låtar så är de ändå riktigt bra poplåtar. Men på något sätt har han blivit överskuggad av andra artister som tilltalar mig mer – som Orup tillexempel. Det är kanske också därför som jag efter 100 minuter med Strömstedts krogshow Storhetsvansinne ändå tycker att Stanna Världen En Stund är den bästa låten vi får. Krydda med Orup och allt blir liksom lite bättre.
Fast sedan märker jag ju att låtar som Om , Oslagbara , Vart jag än går och Förlorad igen är riktigt bra. Det måste jag ändå ge Strömstedt att han har ett öra för poplåtar som håller hög klass.

Showen i sig är ganska trevlig. I ett Mellanmjöksperspektiv är kanske det ett dåligt betyg, men på något sätt är det just där som Niklas själv verkar vilja vara. Den där trevliga killen som med underfyndig finess levererar en del träffsäkra kommentarer. Aldrig så att man direkt kikar av skratt, men man har det just trevligt.
Han blir sådär lagom personlig utan att avslöja för mycket. Han driver med sig själv och sina kraschade förhållanden och lyckas hamna någonstans mellan människan Niklas Strömstedt och artisten Niklas Strömstedt. Han berättar att han saknar sin son som är i Australien och hur man pusslar ihop semestern med barn och ex. Han tar upp mångfald i metaforen om fotbollslag och pratar Tinder. Det hela känns på något sätt väldigt Strömstedt:igt.

Det finns egentligen bara ett stort problem med showen. Det är Niklas andra jag som porträtteras av Rakel Wärmländer . Hon är lite för gapig och lite för yvig på scenen att hon går snabbt från rolig till jobbig. Redan i inledningen när vi får ett kort medley av Strömstedts låtar i tropical house-tappning är hon övertydlig och mest bara skrikig.
Visst, ibland fungerar det. Som i sketchen med Tinder eller när hon är fru, ex, barn, vän etc i Niklas livspussel. Problemet är väl att när det bara är två personer på scenen förutom musikerna blir det en tung last om just 50% inte levererar så bra.
Då hade showen troligen lyfts mer som enmansshow eller om regissören tyglat Rakel lite mer.

Men som sagt, Niklas styrka och det som lyfter föreställningen är hans poplåtar. Även om man inte mins alla när man sätter sig inne på Trädgårn’ så mins man dom definitivt när man hör första fem sekunderna på låtarna. Det tillsammans med Niklas mycket charmiga värdskap skapar en trevlig kväll i popmusikens tecken.