Sophie Ellis-Bextor har sedan debuten Read My Lips med monsterhiten Murder of the Dancefloor varit en artist jag alltid gillat. Speciellt äskar jag hennes brittiska uttalande. Det finns liksom ingen annan som kan uttala By Chance på samma vis som just Ellis-Bextor, med betoningen på ett långt a som ger brittisk klass till uttalet. Kanske därför som en del producenter med fördel använt henne som sångerska på en del mer klubbiga singlar?
Likt Pet Shop Boys är Sophie som roligast när hon är dansant popig, men bäst när det blir lite mer melankoliskt, som ovan nämnda Be Chance eller det fantastiska What have we stated? från albumet Trip The Light Fantastic .

På senaste albumet Wonderlust vände sig sångerskan till producenten Ed Harcourt som tog hennes musik i en annan riktning som låg en bit bort från det glittriga dansgolvet. Albumet blev mer organisk pop, och många såg det som Sophies folkalbum. Ingen dum liknelse i min menig.
På nya albumet Familia är Harcourt åter igen producent, men denna gång har de istället tagit ett steg bort från folk-känslan och gjort ett mer popigt album som på något vis kombinerar det bästa med Ellis-Bextor och sätter henne i en mer mogen, men ändå lekfull miljö.
Man kanske kan säga att Sophie växte upp lite för snabbt på Wonderlust, men att hon nu tagit ett steg tillbaka mot hennes gamla jag, utan att förlora varesig värdighet eller känslan för bra poplåtar. Ett bevis på att även disco-gudinnorna tillslut hittar en trygg tillvaro och dricker ett gott vin istället för bara Red Bull & vodka.

Sophie Ellis-Bextor
@Facebook