I och med gårdagens intervju med Frances har nu festivalsommaren avslutats för min del. Årets nedslag bestod av Bråvalla , Way Out West och Popaganda , vilket ändå får ses som ett bra utfall.
Just Popaganda gillar jag att vara på, för den är en ganska liten och sjukt trevlig festival som i år även var köttfri. Det är ju som en lillasyster till Way Out West där vi i år mer eller mindre fick fjolårets lineup i en mer komprimerad version. Years & Years , Belle & Sebastian , Elias och FKA twigs samt Little Jinder var några av namnen som vi kunde se i Göteborg för ett år sedan, men som nu istället plaskade på Eriksdalsbadet. Perfekt för de Stockholmare som inte orkar åka ner till Göteborg under en helg, och bra för oss som vill ha lite intimare spelning. För är de på just lilla scenen kan man ju mer eller mindre se publiken i ögonen medan man sjunger. Det gör att det blir en roligare musikupplevelse i mitt tycke. Lägg därtill ett av årets finaste sommardagar såhär innan hösten är på oss på allvar, så var det en perfekt festivalhelg.

Storebror Way Out West å andra sidan är fortfarande ohotad som Sveriges starkaste festival. Men i år var det tyvärr mycket som gjorde att fokus på musik blev mindre, och jakten på pengar blev större.
För mig känns det mer som en gimmick än ett viktig initiativ att ta bort kött, mjölk och ha fler alkoholfria alternativ. När man står och tittar på Grace Jones i sommarregnet känns inte riktigt som de där miljöaspekterna spelar så stor roll. Då känns allt ändå som ett slag i luften när området är nerlusat med tobaksstånd som säljer cigaretter och snus. Miljötänket brukar ju oftast inte vara mer engagerande än den egna plånboken, och finns inget bra alternativ till cigaretter så säljer man uppenbarligen gärna det. Skit i att tobaksindustrin är om möjligt ännu mer röten än köttindustrin och att den både dödar miljön och människor. Skulle festivalens miljötänk betyda bortfall av pengar så är det inte lika intressant längre. Vi har ju redan sett hur Oatley köpte in sig i festivalen som ett alternativ till mjölk och i år kunde även Findus ställa ut sin fabrikstillverkade varumärke på festivalen. Kanske inte företagsnamnet jag personligen förknippar med värdeord som ekologiskt och hållbarhet. Men antar att de betalade goda pengar.
Det var just alla dessa försäljningsställen som gjorde att årets Way Out West mer kändes som en knallemarknad än en festival. Visst, de testar gränser som den 10-åring de är, men de har nästan blivit så alternativa att musiken inte längre känns som festivalens stora fokus, utan istället hur man ska få in så mycket pengar som möjligt från besökarna. Nu fattar jag att festivaler behöver en stark ekonomi för att överleva, så jag ska inte gnälla allt för högt. Men det var så påtagligt i år, vilket kändes lite olustigt. Här behöver arrangörerna hitta en snyggare balans mellan girighet och sparsamhet. För den gränsen kan ibland vara väldigt nära varandra.
Men är man väl inne på området och låtsas att man inte ser alla vagnar med tingeltangel som ska säljas ut, så är det en bra festival. Det är rent, det är välorganiserat och de har oftast ett intressant spelschema.
I år fick vi ju riktigt bra konserter med CVHCHES , Morrissey , Sia och M83 , samt att det var sjukt kul att få se Grace Jones .

Då Way Out West är en musikfestival som försöker hitta spännande och relevanta artister, så är Bråvalla festivalen som försöker tillfredsställa alla. De är festivalen för den som låter radion välja musiken och man är inte så noga med vad som spelas, så länge det är musik. Det roliga med Bråvalla är att man får se en stor variation av artister, samtidigt som det inte finns en enda röd tråd i hela lineupen.
Då det i år var en något svagare uppsättning artister blir det ännu mer påtagligt hur mycket av festivalen som faller på att allt känns halvdant. Lägg sedan till en del regn och en massa sexuellt ofredande från folk som inte kan hålla kuken eller fingrar i styr, så blir det ännu sämre stämning på området.
På något sätt hade jag önskat att festivalen satte sig ner och bestämde sig för vad de ville vara och hur de ska vara det. Att som sagt boka in allt och släppa ner det på en övergiven flygplats ger tyvärr mer att önska som besökare.
Jämför man med Way Out West vilja att vara en medveten festival samt att deras bokningar är artister som just känns Way Out West, så finns det ingen artist som känns Bråvalla. Denna identitetskris tror jag kan skada festivalen i längden. Lägg sedan till risken för att en del föräldrar inte samtycker till att deras döttrar ska blandas med publiken för att skydda dem från sexövergrepp kan det gå väldigt snabbt att bli av med en stark och engagerad publik.

Ska man sammanfatta min festivalsommar 2016 så har den varit regnig med något svagare lineup hos samtliga festivaler. Bråvalla har slagits med sexövergrepp och Way Out West med pengabegär.

Bästa känslan: Att bara traska omkring på Popaganda-området.

Bästa konserten: Sia hade allt som jag älskar med bra låtar och läcker scenshow.

Positiva överraskningen: Morrissey, faktiskt.

Roligaste intervjun: Det är alltid ett nöje att träffa medlemmarna i Bastille.

Årets plagg: Ny regnrock.

Årets festivaldöd: Mina vänners mobiler som tog kollektivt självmord i regnet under fredagens spelningar på Way Out West.

Årets läskigaste: Att åka från Bråvalla mitt i natten till Linköping i ösregn och cirka se en meter framför bilen.

Årets tröttsammaste: Folk som våldtar på festival. Ni är fan inte vatten värda.

Årets check på bucket list: Grace Jones.

Bättre än i fjol: Konserten med Years & Years var så mycket roligare nu ett år senare.

Namn till nästa år: Aquilo, Duran Duarn, Frank Ocean, Justice, Carly Rae Jepsen, Empire of the Sun, St. Niklas, Rob Bravery, Tove Lo, Beyoncé, Firefox AK, Neiked, The Naked and Famous.

Vad tyckte du?
Like
Love
Care
Wow

Grundare och chefredaktör för Popmuzik. Älskar popmusik i allmänhet och husgudarna är inga mindre än Pet Shop Boys. Tycker att en bra låt är en låt jag vill lyssna på mer än en gång.