När Olly börjar sjunga på Foundation bakom scenen innan han kommer ut till Emre och Mikey märker jag hur mycket jag trots allt saknat Years & Years . De var stört i hela världen mellan singeln King och deras debutalbum Communion som släpptes sommaren 2015. Men då var kanske hypen för stor och skivan lite för ojämn för att de riktigt skulle lyfta. Absolut ingen dålig platta, men kanske inte King-bra rakt igenom.
Men nu har i alla fall jag en mer distanserad syn på bandet som ger oss underhållande 60 minuter på Popaganda. Olly är som vanligt matad med Dextrosol och skuttar runt på scenen skrattande och sjungande. Spelningen lyfts av just Olly, som lyckas manövrera oss igenom spelningen på ett snyggt sätt. Bland annat får vi en ny låt som heter See me now som är somrigt popig och inte alls dum.
Sedan friar Chris som jobbar bakom kulisserna för bandet mitt på scenen till sin Ally . Inte ett öga torrt på scenen eller i publiken heller för den delen.
Sedan får vi även en Olly:fierad version av Hotline Bling . Med detta lyckas de svagare låtarna från albumet som ändå måste spelas för att fylla ut 60 minuter kännas mindre jobbiga vilket är skönt.
Allt avslutas i gemensam allsång och dans till Desire och King .
Ja, Years & Years har verkligen varit saknade måste jag säga.
Nu längtar jag efter en ny platta. Tack.