Om sanningen ska fram har jag aldrig varit varesig ett stort The Smiths eller Morrissey -fan. De har/ hade båda sina låtar som är bra. Men jag skulle nog inte kunna räkna upp mer än ett fåtal med dem båda. Tror jag är bättre på albumtitlarna i och för sig. Men som sagt, innehållet är sämre.
Så jag hade inga högre förväntningar på Moz när jag för första gången skulle se honom under Way Out West. Bra var väl det kanske. Har ju läst skräckhistorier om hur han kan vara på scenen, mot fans och främst pressen.
Men jag kan inte påstå att surgubben Morrissey lyste igenom denna kväll. Heck, det kändes ganska gemytligt att lyssna igenom konserten medan kylan sänker sig som en slöja över Slottsskogen. Vi får vår beskärda dos av politiska utspel – att sluta titta på nyheter som deprimerar oss eller att det inte finns någon vettig att rösta på i det amerikanska valet.
Fint och poppigt bra blir det när han hyllar offren i Nice och Paris med I’m throwing my arms around Paris med en stor fransk flagga i bakgrunden.
Inte lika fint blir det när vi matas av djur som slaktas till Meat is Murder , som spelas efter att han hyllat festivalen då den är vegetariansk.
Efter det hoppar en person från publiken upp på scenen och ger Morrissey en kram under Everyday is like Sunday . Moz kramar tillbaka innan personen leds av scenen. Lite fint ändå.
Så, vad ska jag säga. Det var lite vad jag trodde med det politiska. Men Morrissey var trevligare och bättre än väntat.
Med andra ord ett bra sätt att upptäcka en artist som typ alltid funnits.
