För mig är Miike Snow ett av Sveriges absolut bästa band. De skulle lätt hamna på min topp fem lista om jag skulle få för mig att göra en sådan över svenska band. De är ju mästare på att producera grymma låtar och skapa arrangemang som ibland får en att häpna. Det är det jag älskar med Miike Snow. Kanske inte så konstigt att Pontus Winnberg och Christian Karlsson även skapar minst lika imponerande musik på varsitt håll med sina två andra musikprojekt Galantis och Amason .

Här på Bråvalla är nog fjärde gången jag ser Miike Snow live. Första gången var på en klubbspelning i Göteborg där bandet bar masker och de hade inte ens släppt debutalbumet Animal än. Det är dock samma problem för mig med dem nu som då. De är grymma på allt – utan att vara ett direkt roligt band på scenen. Jo. De är duktiga, de får igång publiken och de ser ut att ha kul på scenen. Men de är lite som den elektroniska poppens Eagles . De är musiker, inte underhållare, och det märks så tydligt att Andrew Wyatt egentligen mest är en grym sångare (och låtskrivare). Han är inte direkt Robbie Williams mellan eller under låtarna.
Visst, inget enormt problem egentligen, för detta är en av de bättre konserterna jag sett med Miike Snow. Men lite mer karisma på scenen och gruppen hade blivit legendariska även där. Nu blir jag mest bara lycklig av sjukt välgjorda liveversioner av Genghis Khan , Animal , Black & Blue och Paddling Out . Inte helt fel det heller.