Min relation till David Bowie är väldigt svag.
Jag har alltid respekterat honom som en stilbildande och viktig artist. Men att säga att jag skulle vara ett stort fan är en lögn. Jag uppskattar en del av hans singlar, några enstaka albumspår, men det är väl bara Let’s Dance från 1983 som är ett album jag lyssnat mycket på. Främst för att min storasyster hade den på vinyl och att jag gillade omslaget, samt att titelspåret är lysande.
Jag tyckte hans inspelning tillsammans med Mick Jagger av Dacing in the Streets var grym när den kom. Lika så Under Pressure med Queen – men det var främst för att jag älskar Queen.
Jag tycker Thursday’s Child är en fin låt, och Absolute Beginner är en bra filmlåt. Jag gillar att sjunga Life on Mars? och Heroes på SingStar, för det är roliga låtar att sjunga.
Självklart blev jag helt kissig när Pet Shop Boys remixade Hallo Spaceboy från 1. Outside -albumet. För låtar blir ofta bättre om man discofierar dem en smula.
Annars tycker jag ärligt att mycket han gjort varit skumt och kanske lite för arty för min personliga smak.

Dagens besked om att den 69-årige sångaren gått bort i cancer är en mycket stor förlust för musiken, men inte för mig personligen, mer än att det alltid är förbannat tragiskt när människor slits från denna värld alldeles för tidigt. Jag har som sagt inga starka Bowie-minnen att tänka tillbaka på idag. Inga som som hjälper mig förstärker saknaden av sångaren. Vissa personer lär man bara aldrig känna ordentligt. Bowie var för mig en av dem. Hans musik finns förvisso kvar och jag kan lyssna på hans katalog när jag vill via Spotify. Jag får hylla honom igenom att lyssna på hans låtar idag. Kanske att vi kommer varandra lite närmare såhär i döden.
Men tack Bowie, för det jag lärt mig uppskatta av det du gjort, men också för din betydelse som artist.