Jag har länge velat se Susanne Sundfør och har inte fått någon möjlighet att göra det, förrän nu när hon spelar i Linnétältet under Way Out West. (Om man inte räknar med hennes inhopp under Röyksopp förra året, då hon sjöng Karin Dreijers låtar)
Med sig i bagaget har hon senaste albumet Ten Love Songs , som jag tycker är ett riktigt fint album. Så det bådar ju gott.
Susanne är ju en otroligt skicklig sångerska och hon använder sin röst på ett mycket speciellt vis. Låtarna är både popiga, storslagna och sakrala. Ibland tänker jag på ABBAs senare period när hon framför vissa låtar när det kommer till stämsäng.
Samtidigt som jag står och gillar många av hennes låtar, kan jag inte låta bli att känna att det är lite… tråkigt. När hon kommer igång med Fade Away eller Delirious är det bra drag från scenen och i publiken. När det inte är låtar med ett visst driv blir det tyvärr en aning sömnigt. Kanske är det så att jag bara är trött, men det känns som Sundfør kräver en hel del av sin publik för att lyssna på, likt hon drar ett stort lass för att sjunga så bra som hon gör.
Behöver nog ge henne en chans till, för en del av mig gillar det jag ser, medan en annan del av mig är väl inte helt övertygad än.
[wpbanners id=”5″]
