Det är ändå otroligt.
Efter en pissig sommar då vi mest haft mulet och blåsigt trycker det varma vädret in sig över Göteborg lagom till Way Out West-veckan. När vi nu står framför Flamingo-scenen i Slottsskogen är det högsommar som om det inte varit något annat hela säsongen.
Det är här Stuart Murdoch och de andra i musikkollektivet Belle & Sebastian bjuder upp till dans och handklapp till gruppens fyndiga låtar och svarta texter.
Sist gång jag såg B&S var på Popaganda för några år sedan, och ärligt var jag väl inte helt lycklig av den konserten. Jag älskar bandet mer eller mindre villkorslöst, men det var en ganska blek konsert som tyvärr var en besvikelse.
Nu är situationen lite annorlunda dock.
Bandet verkar hitta en ny gnista med nya albumet Girls in Peacetime Want to Dance . Ett album som kändes klassiskt Belle & Sebastian, men samtidigt var lite mer popigt, elektroniskt och dansant.
Stuart är väldigt pratglad med oss på scenen och han vräker ur sig smått fyndiga tal mellan låtarna, och hyllar Göteborg som en fin kollektivtrafikstad tack vare våra spårvagnar, och visar upp Belle & Sebastians logga som går i samma blåvita stil som ett känt fotbollslag eller stadsvapnet.
Låtvalen är en bra mix bland gammalt och nytt – faktiskt väldigt mycket från Tigermilk -eran, vilket jag personligen uppskattar. Vi får bland annat en fin version av Dogs on Wheeles samt en lysande Electronic Renaissance tillsammans med en härlik kavalkad av Commodore 64-spel på den stora skärmen i bakgrunden (som de lånat av Pet Shop Boys enligt sångaren).
Innan kvällen är slut har det blivit spontandans av delar av publiken uppe på scenen vilket är underhållande.
Så jag måste nog säga att Belle & Sebastian återfick mitt förtroende efter denna konserten. Det blev en underbar start på Way Out West och nu kan jag pricka av ”en bra Belle & Sebastian-konster” på min lista.

[wpbanners id=”5″]