Fyra år efter att The Ark bröt upp står Ola Salo än en gång på festivalscenen. Denna gång som soloartisten Ola Salo, utan sitt band i ryggen med med en soloskiva i bagaget.
Det är här på Bråvalla som jag märker hur saknad Ola Salo varit under åren som gått. Jag är heller inte ensam med att känna det, för vid den lite mindre Juno-scenen är det fullt med folk, och samlingen sträcker sig en bra bort bort från området.
Det är här Ola hör hemma, och det märks. Han går ut på scenen och äger den, som om fyra år inte varit några alls. Vi bjuds på låtar från hans album Wilderness , blandat med några nyproducerade versioner av gamla The Ark-klassiker, samt en del Ola-fyndigt mellansnack.
Publiken är med på noterna, både av det nya materialet, vilket jag faktiskt trodde skulle vara mindre självklart, men självklart av The Ark-klassikerna. Han gör en snygg musikalliknande version av Tell me the night is over , och avslutar med en Born Slippy -inspirerad It takes a fool to ramain sane .
Efter konserten har Ola bränt mer kalorier än det värsta spinningpasset, och den energi han haft på scenen var otroligt imponerande.
Men det är ju så. Vissa är födda till enteritainers, och Ola är verkligen en sådan.
Ola Salo @
facebook
