Det är alltid med skräckblandad förtjusning som jag lyssnar på ett nytt album med Madonna .
Hon är ju väldigt mycket vin och vatten, och har aldrig tillhört mina stora idoler. Samtidigt startar jag alltid upp en skiva med henne och vill verkligen älska den villkorslöst.
Så blir det sällan.
Även Rebel Heart är en liten berg- och dalbana av toppar och dalar.
Bäst är den när hon är ren popmusik och sjunger låtar som Ghosttown , Living For Love .
Sämst blir det när hon ska hänga med Nicki Minaj och gänget till en melodilöst land byggt på beats för att göra ljummen elektronisk dansmusik. Bitch I’m Madonna , Illuminati och Unapologetic Bitch är ungefär olyssningsbara.
Som tur är går det ju att skapa egna spellistor med de bästa låtarna dessa dagar. Tar man bort de låtar som är minst låtar får man ändå en riktigt bra skiva med åtta, nio spår. Med dessa hade hon behållit både hedern och fansen för. Synd att ingen bara sa till henne att skita dansgolvet denna gång och göra en grym pop-platta. Då hade hon famemig släppt ett av sina bästa album någonsin.

Tänk om skivan bara sett ut så här:

Madonna @
Facebook