Artur Lundkvist var ledamot i Svenska Akademin och hatade barnböcker.
Med det kunde han inte förstå storheten i Astrid Lindgren . Hon skrev ju böcker för barn – som han i och för sig inte heller tyckte så mycket om.
Enligt honom var barnboksförfattare inga riktiga författare.
Astrid svarade honom med att det må vara så, men det är få riktiga författare som kan bli barnboksförfattare. Det är liksom två helt olika saker.
Samma gäller med schlager.
Varje år får jag höra och läsa spaltmeter om att Melodifestivalen inte är riktig musik. Det är musik för de utan musiksmak, som bara sätter på radion och tar in det en får.
Det är inte samma hjärta eller på riktigt som säg en låt med Bruce Springsteen eller Jeff Buckley eller First Aid Kit för den delen heller.
Musiken i Melodifestivalen är tre minuter lättsamt dravel som försvinner lika snabbt ur en människas medvetande som den börjar.
Det är här jag säger att hen som säger så är Artur Lundkvist.
Jag ska inte sticka under stolen med att jag under de senaste femton åren också himlat med ögonen när namn som G:son , Boström , Kempe och Ljunggren läses upp igen och igen och igen under lördagskvällarna i Februari.
Men om jag ska vara ärlig är det ju dessa namn plus en handfull till, som är just Melodifestivalens Astrid Lindgren. De som verkligen är mästare på formatet.
De ska inom ramen på tre minuter fånga lyssnarna med en låt som ska vara tillräckligt intressant att ”de utan musiksmak” ska uppskatta och rösta på den.
Bara tidsmässigt är det en bedrift att kunna formatet på en sådan låt. Här behöver de kapa 40 till 70 sekunder av en vanlig radiolåt, för att den ens ska få passa i tävlingen.
Sedan kommer nästa svåra hinder. Den ska vara tillräckligt hookig för att folket ska rösta på den.
De gånger jag DJar en helt ny låt ute händer det ibland att någon kommer fram och tycker man spelar skit.
”Spela sådant man känner igen, jag har ju aldrig hört detta, så det måste vara dålig” verkar inställningen vara. Inom den riktiga musiken kan en låt få tiden på sig att växa. Den kan gå från konstig till bra till fantastisk. För radio och Spotify-spellistor tillåter oss att lära känna en låt.
I Melodifestivalen ska låten uppskattas inom max två minuter – och med dagens appröstning helst inom 90 sekunder.
Här kommer vattendelaren vad det gäller låtskrivare. Det är alldeles för få som klarar av en sådan sak. Att fånga lyssnaren på 180 sekunder och få dem att avgöra vad som är bra eller dåligt, och reagera på det. Här är det ingen A- eller B-rotation på radio som gör att man lär sig uppskatta låten. Nej, här är det skarpt läge direkt.
Det är i Melodifestivalen en riktigt bra låt kan komma sist – antingen för ett uselt framträdande, eller för att låten inte är tillräckligt direkt. I vilken annan del av musikkartan som helst kanske just den låten hade blivit en radiohit. Men här i Melodifestivalen försvinner den för att folk inte uppskattade den under sina 180 sekunder i TV.
Här kan vi direkt ta ett exempel från Melodifestivalen som faktiskt förstärker detta att det ändå är få låtskrivare som kan konsten att skapa en hit för formatet.
Personligen älskade jag låten Porslin som Anna Järvinen framförde i Melodifestivalen 2013.
Låten var skriven av Björn Olsson och Martin Elisson . Två av Sveriges främsta låtskrivare. Dessa kunde ändå inte riktigt bemästrade att föra över vacker indiepop till Melodifestivalen och låten hamnade på en sjundeplats i sin deltävling. Utanför tävlingen hyllas både artsten och låtskrivarna. I Melodifestivalen hittade de inte formatet. Ett format just G:son, Boström, Kempe, Ljunggren och en handfull andra faktiskt är proffs på.
De behöver inte göra låtarna som blir Billboard-ettor eller skapar blogghype på Hypem. Det finns så många andra som är bättre på det än dem.
Men få av dem som gör musik ”på riktigt” har någon som helst chans att lyckas i just Melodifestivalen.
Det är här det behövs en Astrid Lindgren för att skapa hitsen.
