Tillsammans med producenterna Andreas Dahlbäck och Markus Jägerstedt har Elin Bell spelat in låtar som skapats ur hennes familjetragedi när både hennes far och syster hastigt gick bort samt en separation med sin partner. Allt under loppet av två år. 

Resultatet är vackra och starka texter om kärlek och svek, livet och döden, hopp och förtvivlan som lever upp med en snygg produktion med Hurts -liknande känsla. Istället för att göra det allt för smäktande och kanske akustiskt tråkigt blir det istället läckert elektroniskt där det vackra slås emot det kalla och skapar en imponerande helhet som jag bara sugs in i.

Det räcker egentligen bara lyssna på inledande Grey is all för att fastna i skivan.
Ängslig och frustrerad vandrar Elin in i mörkret tillsammans med snygga stämmor och arrangemang. En känsla som löper igenom alla låtar, men som sedan klär sig lite olika beroende på låt.
Vackrast blir det när hon sjunger The Tide . Där hon ställer sig frågan ”Could I have died for you, or should I have changed the world I knew?” till ett enkelt pianoackord. Mer än så behövs ibland inte för att skapa stor magi med ord och musik.

Elin Bell @
Facebook