>2 Steg Från Håkan Hellström

>

Egentligen kan jag säga att Broder Daniel förstörde allt.
Jag och en lumparkomis var ute i Göteborg 1995 och hamnade på den numera nerlagda klubben Underground där just Broder Daniel spelade den kvällen.
Det var ungefär så dåligt “musik” kan bli och för en synthpopnörd med Pet Shop Boys som husgudar var detta som att komma till helvetet.

Snabbt fram fem år och jag jobbar på Skivhugget.
En kille som precis släppt en soloplatta ska uppträda samt signera i butiken.
Skivan heter Känn ingen sorg för mig Göteborg .
Artisten är Håkan Hellström och han var trummis i det band som för mig var måttstocken för hur dålig, dålig musik är – Broder Daniel.
Likt min inställning till Broder Daniel var jag inte så värst imponerad över Håkans falsksång. Mina kollegor var dock helt kissiga och kanske större fans än de som skulle komma till butiken och köpa sin signerade skiva.

Det var detta som satte min låga Håkan-nivå.
En dålig konsert på Underground med Broder Daniel, samt ett medfött hat mot folk som skrik-sjunger på gränsen till falskt.

Sedan hände något.
När Håkan sjöng Taube visade det sig att killen visst kan sjunga utan att det låter falskt. Jag undrade mest varför han inte gjort det hela tiden – sjöng rent och inte så skrikigt. För mig skulle han ha varit så mycket bättre från början.
Men det är väl så med en del artister. De utvecklar sina röster. Madonna gjorde det. Jocke Berg gjorde det. Självklart även Håkan.
Det var egentligen med låten För en lång lång tid från albumet För Sent För Edelweiss som jag för första gången kunde säga att jag gillade en låt av Håkan.
Jag tyckte att det var ett stycke fantastiskt pop, som jag dock kände mig lite skamsen att erkänna.
Jag borde ju inte gilla Håkan. Han hade ju varit med i Broder Daniel.

En kompis till mig sa att man måste uppleva Håkan live för att uppskatta honom.
Jag hade undvikit det.
När han spelade på Skivhugget, var jag mer fokuserad i att allt skulle flyta på och fungera med signeringen, än att lyssna.
Jag fick då vara den sansade i personalen när alla andra dyrkade.
Efter den konserten skulle jag välja bort allt med Håkan ändå – så han fick aldrig en chans att övertyga mig om att han är bra – på riktigt.
Men nu var jag på Way Out West i år och fick uppleva en konsert med Håkan Hellström. Min första konsert.
Tio år efter Känn ingen sorg för mig Göteborg.
Och ja, det är så, upplever man Håkan live blir killen fan så mycket bättre.
Dagen efter satte jag mig och lyssnade igenom Känn ingen sorg för mig Göteborg för första gången hemma.
Det lär inte så falskt.
Ska jag vara ärlig är det en bra platta.
En platta av en artist som jag antagit att jag inte gillat i tio år.

I går fick jag besöka Svenska Grammofonstudion i Göteborg, där jag tillsammans med journalister och branschfolk fick lyssna igenom Håkans kommande platta 2 Steg Från Paradise .
Lite som en varg i fårkläder skulle jag nu in i det heligaste av det heliga för ett Hellstömfan. Jag som inte ens äger en ena skiva med killen, ska få lyssna på en skiva som resten av landet får lyssna på från och med den 13:e Oktober (om den inte läcker innan dess).
Fördelen med att jag får lyssna igenom en sådan skiva är att jag kanske kan ge en mer nyanserad bild av musiken.
Jag tillhör ju ändå de som suckar varje gång jag läser en recension med Håkan, då han alltid får minst en fyra – vad han än gör. Det är liksom alltid rätt att hylla Håkan.
Men är detta verkligen så bra att även denna skiva ska få en fyra eller femma från enade musikrecensenter landet runt?

När Håkan presenterar 2 Steg Från Paradise via ett A4-papper, skriver han att han väljer att avstå från att skriva om sina referenser och vad som influerade honom under skapandet av skivan.
En sak skriver han dock. Han vet med sig att han inte försöker göra en bättre platta än Känn ingen sorg för mig Göteborg. Har man som artist börjat på toppen så är det svårt att bli bättre. Sedan att Hellström mer eller mindre alltid träffat rätt enligt fans och recensenter är en annan sak.

Albumet har 11 spår allt som allt.
Det är en resa igenom en tid som varit med texter från en 36-årig killer som både nostalgiskt blickar tillbaka och som lever här i nuet.
Egentligen sammanfattar han det snyggt med första spåret. Den jazziga Det här är min tid , som med skön 70-tals känsla berättar om Vänner som försvann och jag blev kvar . Låten övergår i något mer trip-hop aktigt och blandar snyggt de två stilarna.
Ska jag vara riktigt ärlig fick jag en bild av Disneys Bernard & Bianca i huvudet av musiken. När de två mössen flyger över USA från New York mot Mississippi.
Det är nog ingen dum liknelse.
För mycket på albumet känns inspirerat av 70-talet, och just den filmen såg jag på bio samtidigt med den jämgamla Håkan (jag antar att han, likt mig uppskattade tecknad film som liten).
Det samplas TV-program från vår uppväxt. Slide- och wha-wha gitarrer blandas med tvärflöjt. Många av låtarna följer den jazziga och funkiga inledningen.

Självklart finns den pop ni är vana med från Håkan på albumet också.
Den där medryckande gitarrpop som gjort honom känd, samt ett par mer avskalade spår med flygel och stråkar.
Gemensamt med allt är att Håkan och Joakim Åhlund skapat en skiva som sammanfattar en försvunnen tid utan att göra en kopia på den tid som var.
De har tagit influenser och stöpt om dem för 2010.

När albumet är slut och det egenproducerade sistaspåret Du är snart där avslutas med ett instrumentalt efterspel känner jag åter igen det jag kände efter Way Out West-spelningen.
Hur kunde jag ha ignorerat detta så länge?
Han träffar helt rätt i sina texter som passar bra på en jämnårig kille som också tänker tillbaka på det som en gång var, men lever i nuet.
Musiken är ju precis den pop som jag älskar och som jag upplever mer eller mindre varje dag i min iPod.
Skillnaden är att Håkans pop är framförd på göteborgska, medan den jag lyssnar på är mer brittisk engelska. Men samtidigt är det exakt samma sak.

När recensenterna sagt sitt om 2 Steg Från Paradise antar jag att Håkan har ytterligare en fullpoängare i bagaget.
Det är han värd kan jag säga nu.
För det var då som jag delade kören som sa: Alla vill se dig dala nu Håkan Hellström .
I den kan jag inte längre stämma in.
Nu kan jag sitta med Kom igen Lena i hörlurarna och lite stolt erkänna för mig själv att ”detta faktiskt är förbannat bra!”

Comments are closed.

Send this to a friend