Det har ju varit ganska tyst om Eurovision Song Contest här i bloggen i år.
Ni har fått några videotips och det har tyvärr varit det hela.
Anledningen till det är egentligen två.
Tid, som ätits upp av en hel del projekt senaste veckorna, samt att jag inte blev ackrediterad och då kändes det som att jag helt enkelt inte behövde prioritera evenemanget så mycket som jag annars gärna hade gjort.
Men jag har ändå följt vänner som är nere i Köpenhamn samt skrivit en hel del åsikter på Twitter, så helt borta från bubblan har jag självklart inte varit.
I kväll är det dock dags för final i denna, världens största musiktävling, så jag kände att det var dags att komma med mina åsikter inför kvällen.
När alla röster är räknade och man får en helhetsbild av musiken är det ändå ganska befriande att se att startfältet för finalen är bra.
Få totala bottennapp och lika få helt fantastiska låtar. Men en bra spännvidd mellan tvåor och fyror skulle jag säga, vilket ändå är ett bevis på att Eurovision utvecklats tillsammans med topplistorna och bättre låtskrivare under åren.
Låtarna vi kunde skratta åt är som bortblåsta numera. Visst, halvdålig engelska får vi fortfarande stå ut med – både från artister och presentatörer (ärligt, trodde Danskarna var lite bättre på uttal än de bevisade sig vara…), men förutom det det så är det som sagt en högre nivå.
Det jag gillar med årets upplaga är att det inte finns en helt självklar vinnare.
Det finns absolut favoriter, men dessa kan lika gärna bli omköra av de där låtarna som står vid sidan om och överraskar. För i ärlighetens namn är det en viss skillnad mellan dedikerade Eurovision-fans och journalisters smak och ”vanligt folk”. Även om jag inte tror att förhandstippningarna kommer ändra sig så mycket i år. De låtar som seglat upp till favoriter kommer nog hålla sig hela vägen i mål.
Vilka låtar är det då som jag tror kan ta hem det hela?
Likt många andra är jag faktiskt inte så imponerad av Norges bidrag Silent Storm .
Det är en vacker låt, men jag tycker i ärlighetens namn att den är rätt tråkig. Carl Espen känns som en 2.0 version av Islands bidrag Ég á Lif med Eypór Ingi Gunnlaugsson från förra året, fast inte lika stort producerad.
Nej, när tror jag faktiskt mer på Sanna Nielsen och hennes Undo när det kommer till ballader.
Något som jag inte är ensam om. Sanna är segertippad i Europa och kan mycket väl ta hem hela skiten. Detta hade självklart varit galet kul, och rättvist.
Men hon har ytterligare några hinder på vägen.
Nederländerna imponerade mycket på många tillsammans med mig i tisdags.
Folkmusik-låten Calm after the storm är det där bidraget jag kan tänka mig många saknat i Eurovision. En riktigt bra folk-låt i samma nivå som First Aid Kit eller andra artister vi får se på Way Out West.
Jag kan tänka mig att många ser den som enda ”riktiga” låten i år. Det är nog även det som gjorde att låten seglade upp till en hedrande andraplats på iTunes här i Sverige, samt höga topplisteplaceringar ute i Europa under onsdagen. Lite tråkigt att den är placerad så nära Maltas mer popiga countrypop-låt i startordningen dock.
En annan artist som drog hem applåder både i arenan och i stugorna var helt klart Conchita Wurst och hens Bond-esque bidrag Rise like a Phoenix .
Det som imponerar med den är att det både är en riktigt bra låt och att Wurst sjunger den helt magiskt. Det är inte din vanliga kvarterstransa som sjunger, utan detta är på riktigt!
Att bidraget sedan fått moralens väktare i öst att se rött gör det hela ännu roligare, och jag kan tänka mig att Conchita kommer få höga poäng från västra Europa, bara för att visa sitt stöd.
Sedan har vi två moderna ballader, som balanserar åt det mer elektroniska hållet, där den ena även är väldigt dansant.
Både Armeniens Not Alone och Ungerns Running känns som två låtar som skulle kunna ta hem en hel del röster från en mixad publik. Speciellt Running känns mest lämpade för de kommersiella radiostationerna i år, och med det tror jag den kommer högt i kväll.
Av de sex bidrag som är direktkvalificerade ser jag personligen två bra.
Jag älskar Frankrike och deras bidrag Moustache med Twin Twin . Som så ofta när det kommer till Frankrike är det modernt och dansant. Absolut den låt som är mest från idag av alla, men tyvärr tror jag nog inte den kommer så högt som jag skulle vilja att den kommer.
Den andra som jag gillar lite extra är Italien.
Rockigt och med massa attityd levererar den italienska storstjärnan Emma Marrone sin låt. Denna har absolut stora chanser att leverera stort i kväll.
En låt som jag dock inte är kompis med alls är värdlandets Cliché Love Song .
Jag har så svårt för scobydoo-da-da låtar. Jag blir bara aggressiv och sur på sådant. Många verkar ha den högt på sina listor också. Själv ligger den långt ner på min.
Om jag skulle våga mig på att sia en vinst i kväll..?
Som sagt, det känns väldigt jämt mellan nämnda låtar, med viss överslag på just Sverige, Österrike och Nederländerna.
Jag tror att tyvärr många kan välja bort Österrike för att det ändå är mycket politik i Eurovision, samt att många dömer boken efter omslaget, och inte innehållet.
Ingen skulle bli gladare än jag om Wurst vinner, så för mig för hen gärna göra det. Dock tror jag tyvärr inte att låten gör det.
Nederländerna är kompetent och riktigt bra låt.
Jag skulle så vilja se duon på Linnéscenen under Way Out West bara för att det hade varit ett så kul inslag i deras lineup.
Om de tar hem hela skiten?
Kanske.
Men inte heller här tror jag de går hela vägen. För även om folkmusik börjar bli större och bredare tror jag att Nederländerna istället med årets bidrag banar vägen för en vinnare i denna genre nästa år.
Då återstår bara Sanna.
Saken är den att Fredrik Kempe skrivit en Eurovisionvinnare efter mall 1A.
Den är pampig, igenkännande, Sanna sjunger alltid oklanderligt och presentationen är snygg som fan.
Det finns liksom inget att gnälla på, och även om låten inte tar hem alla 12:or så kommer den troligen få höga poäng från de flesta länder, något inte Nederländerna och absolut inte Österrike kommer att få.
SVT – är ni redo att köra scenen över Öresundsbron igen?
