>Musiken i fokus

>De senaste åren kan man få en fingervisning hur många som gillade musiken i Melodifestivalen igenom att se på iTunes efter varje deltävling.

Här brukar nämligen alla bra låtar som ändå inte gick vidare till andra chansen eller final hamna.
I år har vi haft en topp tre låt – och det var första veckans Jenny Silvers A Place To Stay som knep en andra plats.
Alla andra låtar har inte klarat att komma på topp fem, och bara en lyckades komma till topp tio utöver Jennys låt. (Nu när samtliga låtar släppts är hela topp tio Melodifestivalslåtar).
Det skvallrar ganska tydligt om hur dålig musiken varit i år.
Har man en tävling där man ska ta fram de bästa låtarna så ska ju åtminstone 80% av musiken ge oss lyssnare problem att välja en favorit. När röstningen är över ska en av favoriterna åka ut, för det finns så mycket annat bra att välja på och det ska vara en hög jämn nivå.
Jag kan lite stå ut med att folket röstar i mina ögon på “fel” artist om det är så, och att min personliga favorit brand de åtta bra låtarna inte når hela vägen fram.
I år har det verkligen bara varit en låt per avsnitt som varit bra, och kanske hade låten i sig setts som dålig i ett annat sammanhang.
Nästa år måste musiken vara i fokus och inte det “folkliga” och de “inkvoterade”.
Jag vill ha bra musik, och inte detta skräp SVT tvingat mig att lyssna på under fyra veckor.
Nästa problem kommer med just iTunes.
Min inställning till musik är att man ska betala för den.
Det är rätt att upphovsmännen – vem det än är – får pengar för mödan.
Med skivbolagens nya deal med iTunes betyder det att bolagen kan välja om de ska ha mer eller mindre betalt för varje låt. 7, 9 eller 12 kr.
Många väljer 12 kronor nu förtiden – för det är alltid roligare att få mer i plånboken per såld låt, än att sälja många spår.
När Warner nu släpper sina låtar efter Melodifestivalen – varav många är rena skiten – vill de låta oss betala 12 kr för själva låten, eller 18 kr för singeln.
I singeln får vi en instrumentalversion av låten – som kan vara det tråkigaste musikvärlden kommit på. Inte en b-sida. Inte en remix. Utan en instrumentalversion.
Det är en låt jag absolut inte vill ha, så egentligen kan jag välja att köpa singellåten för 12 kr eller 18 kr. Jag får inget som helst mervärde i att få en instrumentalversion.
Som tur är ligger Warners singlar som bäst från åttonde plats på iTunes i dagsläget. Visst, de är kanske inte lika starka låtar som till exempel Darin eller Peter Jöback – men även i den meningen blir 12 kr ett hån.
Varför ska Warner ha 12 för Pernilla Wahlgren , medan Roxy och Sony väljer 9 kr? Det är inte direkt så att Warner har bättre kvalité eller ens bättre låtar.
När sedan Salem al Fakir väljer att släppa sin Keep on Walking för 12 för – utan att ens göra en flerspårssingel, faller allt hopp.
Bolagen ser inte den variabla prissättningen som ett sätt att kunna ta 7, 9 eller 12 kr för en låt. De ser det som ett sätt att ta 12 kr, punkt.
Jag har sagt detta hundra gånger – och lär få säga det hundra gånger igen – men musik, som konsumenten lärt sig konsumera gratis, ska inte bli dyrare. Är det så stora omkostnader för EMI att skeppa en elektronisk fil till iTunes, så kanske problemet ligger på just EMI och de bör se över sin företagsstruktur.
Keep On Walking ska aldrig i helvete kostar 12 kronor.
Då jag – när detta system infördes – lovade att aldrig betala 12 kronor för en låt, blir det tyvärr så att Neo och Salem aldrig får några pengar av mig.
Hur mycket jag än vill att de ska få sin del av kakan på singeln, så tvingar Warner och EMI mig att hämta hem låtarna på annat sätt än via iTunes.
Det andra sättet betyder noll kronor till EMI och noll kronor till Salem.
-Är ni giriga, är jag girig.

Comments are closed.

Send this to a friend