H.M. Hammarin är ingen artist. Han är en upplevelse.
Ja, så pitchar Mattias sig själv och jag är benägen att hålla med.
För det är nog få artister idag som både släpper låtar och lever ett eget liv på nätet i form av en videoblogg och podcast, samt omfamnar sociala medier som Twitter, Vine (även om han precis lagt ner den) och Instagram.
”Just nu är det faktiskt videobloggen som är det drivande. För där kan jag ta ut svängarna.
Musiken är ju väldigt mycket jag, i och med allt började där. Men i och med att jag är en sådan perfektionist och får ut låtar så sällan var jag liksom tvungen att ha videobloggen så folk kan få sin dos Hammarin även mellan låtarna.”
Även om det just är videobloggen som har blivit det stora så är det ändå musiken som är hans grundpelare.
Hammarin är uppväxt i Kumla där han och hans kompis Robin Rudén bildade duon Hammarin & Robin som bland annat släppte en EP.
-Men hur är Kumla som popstad?
Obefintlig.
Det var typ bara jag och Robin som höll på i staden.
Eller det finns faktiskt ett vettigt band från Kumla som fortfarande är kvar där och det är Tangerin . Men det är musik som faktiskt borde dras därifrån och komma hit ner till Göteborg.
Hammarins egna influenser inom musiken kommer från de stora klassiska namnen.
U2 , Depeche Mode , The Cure och The Smiths är namn som dyker upp när han beskriver sin musiksmak.
Musiker som influerat många med Mattias i jakten på att hitta sin egen plats i musiklandskapet.
Men ett namn tror jag ni inte skulle kunna gissa er till.
”Den sista pusselbiten i det Hammarinska soundet är faktiskt det korta vibrato Eddie Meduza har mellan vissa ord när han sjunger.”
Här har ni även en annan del i helheten med Hammarin. Både när det gäller sin videoblogg och sin musik.
Man får inte ta saker så allvarligt.
Somliga hade säkert skämts att nämna just Eddie Meduza som någon som ens liknar en inspirationskälla. Men som Hammarin säger:
”Jag försöker krydda allt jag gör med 80% serieöst, 10% humor och 10% skräck.
Det är en fin balansgång där. Det får inte bli flummigt eller ploj, men gärna svart humor.”
Samtidigt kan de som hört honom sjunga live instämma att det där vibratot sätter en viss klang på hans låtar och man vill absolut inte vara utan det!
-Du är ju en perfektionist som sällan blir nöjd känns det som.
Blir det aldrig tröttsamt?
Alltså problemet är att jag inte är vare sig mixare eller producent, men har hela tiden tvingats göra allt själv. Så jag hör hur en låt skulle spricka i basen om den spelades i radio eller att diskanten är för jobbig för att spelas i en iPod.
Jag har ju skrivit över 100 låtar som typ ingen fått höra för att det sitter en diskant som krockar med kicken och basen på ettan.
-Problemet är att det bara är du som hör det eller?
Nej alla hör det… tror jag.
Living a Lie som jag släpper nu var en låt som blev bra. Sedan har jag massa andra låtar som inte blir det. Det är väl det som gör att jag troligen inte kommer att släppa en EP, utan bara singlar.
Samtidigt är det lite grejen till varför jag började att videoblogga. Där kan jag släppa ut vad som helst mellan singlarna.
Där släppte jag tillexempel ut Mental Man , som blev en stor favorit för många. Den hade jag inte mixat ett skit, utan bara spelat in tillsammans med en orgel.
-Men vad är en perfekt låt för dig?
Det är det som är så jävla ironiskt.
En perfekt låt för mig ska inte vara perfekt, utan det ska låta lite skit.
Min favoritartist all time är Daniel Johnston .
Han har spelat in hela sin diskografi i en källare med ett piano och en tramporgel. Det brusar och det låter fel och han gör omtagningar.
Jag själv kan inte släppa det jag gör för att göra lo-fi pop. Jag vill ju göra hjältepop. Det svulstiga och bredbenta.
-Jim Steinman
Ja, vilken referens!
Där finns det ju ingen hejd på vad han kan ta in i en låt, så du förstår varför jag känner att jag har problem att mixa.
Men nu kommer äntligen en ny singel från Hammarin.
Living a Lie som han skrev redan 2010 har letat sig ut ifrån hans mixerbord och in i våra musikspelare och blir alltså uppföljare till singeln Shine som släpptes i våras.
-Vad handlar låten om?
Den handlar om när jag var tvungen att spela teater inför alla mina vänner, för att folk lade sig i för mycket i någon annans persons ohälsa. Så till slut fick jag spela att allt var okej. Lite den grejen. Det finns alltid något som har hänt på riktigt i mina låtar så det är ingen fiktion i Hammarin-ödet.
Tillsammans med låten släpps även en video.
Det som är det mest banbrytande med den är att det är en och samma video till två olika låtar.
Samma dag som Living a Lie släpps, släpper även Ms. Henrik sin singel Everybody’s in here från hans Blue Velvet Frank EP.
De två artisterna och främst vännerna gjorde då en video där båda står och sjunger varsin låt bredvid varandra. När de sedan klipper ihop allt ser det nästan ut som de sjunger tillsammans för man kan spela upp videon som Living a Lie eller Everybody’s in here eller varför inte lite av båda samtidigt. De har nämligen byggt en snygg hemsida till låten där man via ett reglage kan välja vilken version man vill höra.
”Jag är så otroligt glad över att jag och Henrik jobbar så tight med saker.
Vi vill ju verkligen göra något nytt tillsammans, och det är svårt att upptäcka den ena och inte den andra.
Sedan kanske vi inte kommer släppa in den andre i våra egna låtar, men att göra en låt ihop hade definitivt funkat.”
Här har ni preimären av Living a Lie med H.M. Hammarin. En av de få riktiga popartisterna som tänker stort och slåss för den svulstiga popen.
Kika även in på hans hemsida för att följa hans eminenta videoblogg, för den där totala Hammarinska upplevelsen.
