Synthpop på svenska är inte direkt den vanligaste genren. Genom åren har det funnits band som Adolphson-Falk, Lustans Lakejer, Page och Saft som satt toner till det svenska språket. Men som sagt, listan är inte superlång tyvärr. Oftast blir det engelska som sjungs och nu när den mer klassiska synthpopen i sig ändå är ganska obetydlig idag har inte rekryteringen av nya band direkt imponerat.

Men nu får vi äntligen svensk synthpop från Göteborg när Universal Poplabs fronfigur Christer Lundberg och Martin Brändström från Dark Tranquillity slagit sina påsar ihop och bildat Kennelklubben. Eller egentligen har de funnits sedan 1988, men de har aldrig gett ut något förrän nu.

Det finns så mycket som jag vill gilla med detta. Att det är sådär härligt synthigt i produktionen och att jag med det sitter med ett nostalgiskt leende när jag lyssnar igenom albumet gör det väldigt tilltalande för min del. Sedan är det extra kul att det är just synthpop från Göteborg.
Samtidigt kan jag inte riktigt svälja de allt för pekorala texterna där Christer blir för övertydlig. Ett exempel på det är Vinglande vägen hem som mest blir malande och snudden på skolboksdramatisk i berättelsen. Det går liksom inte att utläsa om det är skrivet överdramatiskt för att göra det hela ironiskt eller om det faktiskt är något som ska kännas ”på riktigt”. Eller hur det gärna slängs in nedslag av si sådär 15 platser runtom Göteborg i texterna för att på något sätt bekräfta att det minsann är här vi är. En gång i en låt hade det varit sådär charmigt igenkännande, men att ha en plats eller stadsdel i mer eller mindre varje låt. Då blir det lite… mycket.