8 / 10

Temat blir tydligare och musiken mer filmisk när Jarre äntligen följer upp Équinoxe från 1978.

  • User Ratings (0 Votes) 0

Om jag ska vara helt ärlig – och det ska man väl vara. Så har jag alltid tyckt att Équinoxe är ett bättre album än Oxygéne. Det första albumet är mer ambient och behagligt, medan Équinoxe kändes mer berättande och främst mer hittigt.
När Jean-Michel Jarre sedan fortsatt på serien kring Oxygéne, har uppföljarna varit väldigt sömniga. Någon låt här och där (del 8 och 17 tillexempel) har lyfts och stått ut över den ganska tråkiga ljudbilden, men annars så har de varit ganska ointressanta i mina ögon.

När Jarre nu släpper en uppföljare till Équinoxe 40 år efter originalet, är det såklart mer välkommet.
Att musiken från 1978 fortfarande håller hör man i inledningen där Jarre lånar från öppningslåten till originalet en kort sekvens. Känslan av att man sugs tillbaka till där och då är magisk och sätter stämningen för detta temaalbum.
Att det är ett tydligt tema denna gång märks i musiken som är mer filmisk och har en nästan visuell uppbyggnad. Kanske inte så konstigt då hela projektet byggde vidare på just Michel Grangers originalomslag med Watchmen-figurerna som tittar på oss genom sina kikare. Denna gång är det konstnären Filip Hodas som utvecklat karaktärerna och byggt upp en hel värld med Watchmen. Det är sedan kontrasten mellan människan som lever i harmoni med tekniken och utvecklingen som ställs emot hur hon istället lever i rädsla till den samma.

Med ett tydligt tema och en musikalisk berättelse som löper igenom Equinoxe Infinity tycker jag Jarre skapat sitt starkaste och framförallt mest genomarbetade temaalbum sedan Chronology från 1993.

About Author

Grundare och chefredaktör för Popmuzik. Älskar popmusik och husgudarna heter inte helt överraskande Pet Shop Boys. Tycker att en bra låt är en låt jag vill lyssna på mer än en gång. Här kan du skicka e-post till mig.

Comments are closed.

Send this to a friend