Oscar Zia växer som artist och person när han här släpper EP:n Din. Ärligt, öppet och väldigt poppigt och det känns som Zia nu på allvar kan bli Sveriges Troye Sivan.
Egentligen har Oscar Zia alltid varit en bra artist. Debut-EP:n I don’t know how to dace hade en hel del guldkorn som Yes we can och Embers. Human, 2016-års bidrag i Melodifestivalen, lyfte Zia i mina ögon. Han kom tillslut ut och började resan mot att hitta sig själv, men främst kunna VARA sig själv. Det är väl den stora skillnaden med att komma ut och inte…
Två år senare och en sökan efter vem artisten (och personen) Oscar Zia faktiskt är släppte han Det går aldrig. Första singeln på svenska. R&B-pop färgad av skånskan och på något sätt visar upp en äkta artist. -Såhär låter jag. Detta är mina ord och mina tankar.
Jag har varit sönderriven men nu känner jag mig väldigt hel. Jag är så trött på att ursäkta mig själv och att gå runt och vara osäker över det jag skapar. Den här branschen är ett riktigt rövhål ibland. Jag vill vara stolt över det jag gör, sluta ryckas med i branschen och vara ett offer för den. Med den insikten går jag in i 2019. Jag ska släppa mitt album och jag känner redan att jag kommer att vara skitstolt över det.
Oscar Zia
Resultatet heter DIN. I versaler och med punkt. Det känns definitivt. Låtar om kärlek och känslor av en 20-något homosexuell kille som har ett självsäkert yttre men lite mer trasig insida. Allt blir väldigt ärligt och öppet. Samtidigt är det väldigt poppigt och hittigt. Det skulle kunna bli så otroligt stereotypt detta, men Oscar lyckas med kombinationen bra texter som känns på riktigt och bra låtar.
Jag kan liksom inte låta bli att tänka på Troye Sivan när jag hör Oscar. Känslor mellan två killar i popform är i alla fall för mig väldigt intressant och bevisligen väldigt bra.
