Jag har ju skrivit om Mikäel ganska många gånger här i bloggen. Med all rätt är det en artist som jag tycker fler borde upptäcka. Det är något med hans musik som verkligen passar min smak som handen i handsken. Allt låter som ett mer moget Kent i produktionen, där låtarna kretsar kring identitet, psykisk ohälsa samt livet och döden. Där texterna får tyngd av en person med erfarenhet bakom orden, som inte bygger på en naiv tonårsbild av hur världen kanske kunde vara. Vi får tillgängliga melodier som bygger på starka poparrangemang, samt texter som gör att en stannar upp och lyssnar lite extra. Precis som jag alltid gjort när jag lyssnat på just Kent. Där jag allt som oftast hittade detaljer i ljudbilden och saker i texterna som jag fastnade för extra mycket. Det är med andra ord skönt att få uppleva just den känslan än en gång tillsammans med Mikäel.

Lyssna tillexempel på inledande Sitara. Sjukt snyggt arrangemang som målats in med ett 80-tals skimmer med hjälp av elgitarren. Där kören och den drömliknande känslan i låten skapar stor magi.
Eller den avslutande Så sakta… Som vackert och nästan plågsamt beskriver hur någon lämnar oss. Det är just här, med ordens styrka som Mikäel känns som en unik artist.
Men det är också mycket arrangemangen som får en att dras in. Visst, jag kan prata i timmar om Kent-kopplingar, men här finns även inslag av bland annat Ratata, Olle Ljungström och Roxy Music. Med andra ord är det en stark musiksamling som inspirerat musiken. Det är kanske därför jag gillar detta såpass mycket. Att det påminner om all musik jag alltid älskat, men samtidigt känns nytt och unikt.


Mikäel
@Facebook

About Author

Grundare och chefredaktör för Popmuzik. Älskar popmusik och husgudarna heter inte helt överraskande Pet Shop Boys. Tycker att en bra låt är en låt jag vill lyssna på mer än en gång. Här kan du skicka e-post till mig.

Comments are closed.

Send this to a friend