Det brittiska bandet The Horrors spelade på Pustervik i lördags. Med sig i bagaget hade de deras femte album V, och en jäkla massa stroboskop för att skapa stämning från scenen.
Tidigare på dagen träffade jag sångaren Faris Badwan för att prata lite om honom, bandet och om arbetet med nya plattan.
Vi började dock snacka en hel del om det konstnärliga.
”Jag känner mig mer hemma i det visuella och kan nog uttrycka mig bättre via just film eller det grafiska. Jag är utbildad illustratör i grunden och kom in på musiken ganska sent.”
Faris berättade att just musiken inte alls fanns på kartan när han växte upp. Han hade målat sedan har var tre och det fick honom att studera konst tills han var 21. Så hans inställning från början var väl att hålla på med just det konstnärliga hela livet. Han har dock inte lämnat den biten helt utan han håller regelbundet i olika utställningar.
”Själv trodde jag aldrig att det egentligen skulle finnas plats för mig inom musiken. Alla andra som spelade i band hade ju gjort det sedan tonåren och hade arbetat upp en viss teknik.
Nu är det ju inte direkt så som det var på 70-talet under tillexempel punkscenen i New York eller hemma i Storbritannien, där folk mer eller mindre kunde plocka upp ett instrument och skapade ett band kring ljudet de fick fram. När det fanns en viss mystik över ett band men på något sätt ändå tillgängligt för alla. Eller kanske just illusionen om att det var tillgängligt för alla. Tror tillexempel inte jag kan tänka mig se min pappa i ett band. Det hade varit väldigt konstigt… och inte på ett bra sätt. Tro mig.
Men just det, att vem som helst kunde vara musiker är inspirerande för en som inte trodde han kunde vara i ett band innan dess.”
Vi kommer in lite på olika konstnärer. Faris berättar att han alltid älskat Paul Klee och hur denne ofta hade bilder inom bilderna, vilket han tyckte var fascinerande.
Faris försöker själv ha mycket detaljer i sina konstverk och har bland annat gjort det grafiska till bookleten för senaset albumet.
Själva omslaget var designat av Erik Ferguson som sedan blev anklagad för plagiat av en annan konstnär vid namn Jesse Kanda.
Det visade sig att Jesse i sin tur bland annat inspirerats av Chris Cunningham som även han jobbat en hel del med The Horrors.
”Åh ja, det var ett enda stort missförstånd.
Jesse fick för sig att han uppfann sci-fi och blev förvirrad.
Så det blev mest komiskt det hela. Vi har jobbat med Chris Cunningham de senaste tio åren, och utan honom hade nog inte Jessie ens varit här.”
Något som löper igenom omslagen till singeln Something to remember me by och albumet V är det klassiska japanska CD-inlägget som man ser på CD- och LP-utgåvor, eller en så kallad OBI-strip.
Sedan kan den som är uppmärksam även se att kontrakten i videon till Something to remember me by är skrivet på just japanska.
”Estetiskt är vi väldigt inspirerade av Japan och Tokyo är en av mina favoritställen. Vi älskade det estetiska med att ha det på omslaget. Samtidigt så kommer säkert en japan som ser omslaget tänka att det är väldigt alldagligt, medan vi ser det som något nytt.”
Efter att ha spelat in de två senaste albumen själva, beslutade de sig för att använda Paul Epworth som producent på V.
”Ja, vi kände att efter åtta år tillsammans i samma studio så var det skönt att få flytta någon annanstans.
Paul har jobbat med olika band för hur länge som helst. Han har ju jobbat på en hel del popalbum på senaste tiden och han ville nog ha en möjlighet att experimentera lite mer.
Det finns många producenter som mer eller mindre bara kan göra en sak bra. Medan Paul verkligen kan göra allt. Han har ett stort intresse att utforska ljud och känslor i låtar lika mycket som han har ett bra öra för melodier. Så med det var han perfekt att jobba med.”
Ni har spelat tillsammans i typ 12 år. Fortfarande bra vänner?
Ja, vi har haft tur. 12 år är långt som band. Det är långt för att göra något om man ska vara ärlig.
Det är klart längre än de flesta förhållanden nuförtiden.
Ja, precis. Vilket är helt sjukt.
När ni är på turné vem bestämmer musiken i bussen?
Oh, vi är nog ganska demokratiska där. Så det är inte så stort problem för oss.
Att vara på turné är faktiskt lugnt för vår del. Att få åka på turné är något som vi alltid gillat.
Den svåraste tiden för oss är nog att börja på ett nytt album.
Alla har olika idéer om hur nästa album kommer att låta, och vi snackar liksom aldrig om det innan. När vi väl ska börja med det nya albumet är första processen att få alla att röra sig åt samma håll. Man försöker hitta sin plats där alla passar in och kan jobba utifrån det. Ibland tar det 2 år, sedan brukar vi vara ganska snabba på att få ihop allt.
För detta albumet jobbade vi under två år med att skriva låtar medan vi sedan fick allt att falla på plats under de sista tre månaderna.
Personligen skulle jag nog vilja att vi hade fem regler som alla fick hålla sig till. Jag tror det hade gjort hela det kreativa arbetet lite lättare. Att liksom ha en ram för hur albumet ska vara och sedan får vi skriva låtar som passar in i den ramen. Jag är själv tillexempel bättre på att reagera på saker. Han man begränsningar tvingas man att vara rådig. Det är nog ett bra sätt att vara kreativ på.
Typ, i denna låten får man inte får använda bokstaven e. Det är väldigt roligt för det får en tänka otroligt kreativt. Jag skrev en berättelse utan bokstaven e. Den var inte så lång, typ fem sidor. Det är imponerande hur långt man kan komma ändå. Jag trodde inte det skulle funka, men när man väl börjar skriva så flyter det på automatiskt.
Hur kommer man förbi the-biten i alla meningar.
Man får använda många a istället, haha.
The Horrors
@Instagram
