Det är dags för P!nk att släppa sitt sjunde album. Det är 17 år sedan hon släppte debuten Can’t Take Me Home och fem år sedan senaste albumet The Truth About Love.
Som vanligt när det kommer till dagens stora artister – där P!nk definitivt räknas – har man samlat ihop de starkaste namnen i branschen för att skriva låtar och sedan producera upp dem. Det är då man får namn som Jack Antonoff, Greg Kurstin, Max Martin och Shellback i sin stab. Med en stor reklamkampanj får man även en listetta i hemlandet USA. Allt under det hade nog setts som ett misslyckande. Samtidigt känns det lite som albumet bara går av bara farten.
Jag tyckte förstasingeln What about us är en av årets bättre låtar om jag ska vara ärlig. Men P!nk har en bra vana att vara väldigt ojämn. Eller hon håller sig kvalitétsmässigt ganska högt. Hennes producenter har polerat upp materialet så bra de kunnat. Men många av albumspåren har en tendens att bli lite… eh… meh. Framförallt är Beautiful trama oproportionerligt framtungt. Det går ut starkt och tappar snart höjd och sjunker sakta sakta rakt igenom albumet. Lite som att de tänkte att folk ändå inte orkar lyssna igenom ett helt album, så lägg all krut i början så hinner folk tröttna innan de mindre hitiga låtarna kommer.
P!nk
@Instagram
Framtung kvalité när P!nk nu släpper sitt sjunde album som tyvärr inte räcker hela vägen för att hållas upp lika starkt ända in i mål.
