Intervju: Danny Saucedos tid är NU

Idag släppte Danny Saucedo nya singeln Dansa med mig. Låten är nedslag nummer två från det som kommer att bli uppföljaren till Hör vad du säger men jag har glömt vad du sa från 2016. Albumet som blev lite av en nystart för Danny och hans första på svenska. Det ska också tilläggas att albumet blev hans hittills största kommersiella succé, såhär tio år efter genombrotten i Idol.

Men det är inte för Dansa med mig som jag befann mig på Upper House i Göteborg för att träffa Danny över en kopp te, en grå förmiddag i Oktober. Nyligen hade det blivit klart att sångaren tar sin hyllade show NU från Hamburger Börs till The Theatre här i Göteborg, där han kommer uppträda under våren från och med slutet av Mars.

Idén till shown föddes för ganska många år sedan. Någon gång efter att Danny hade uppträtt i Melodifestivalen med Amazing stötte han på producenten Mikael Gordon Solfors på Södermalm. Mikael frågade om Danny var intresserad av att göra en show, något som Danny kände inte riktigt passade honom just där och då.
-Om några år kanske jag är redo, när jag vet lite mer om mig själv, var Dannys svar.

Det var ganska mycket som Danny behövde veta om sig själv innan han var helt redo.
Efter Amazing vändes blicken mot USA. Danny skulle bli en världsartist. Han började jobba i Los Angeles och kopplades ihop med olika producenter för att påbörja sin internationella karriär.
-Jag ville ut och bli hur stor som helst. När jag sedan var i USA kom jag på att det inte ens var min dröm. Saken var den att det var bekräftelsen jag sökte då. Det handlade om att jag ville bli sedd. När de sedan ville signa mig och jag fick känna att jag dög, då kände jag ”nej”. Jag förstod att om jag skrev på det där kontraktet skulle jag inte längre kunna ha kvar min flickvän eller mina vänner. Då var frågan om det ens var värt det?

Det var under denna period, mellan tvivel och lycka i USA, som Danny började skriva på svenska. Kanske som en del i att bearbeta hemlängtan?
-Jag satt i studior på dagarna och skrev låtar på spanska och engelska. När jag kom hem på kvällarna satt jag och skrev på svenska som ett dolt projekt.
När jag sedan kom på att jag jag inte ville slå internationellt började jag istället ifrågasätta varför jag skulle sjunga på engelska överhuvudtaget. Då kändes det mer naturligt att sjunga på svenska. Jag pratar, gråter och lever ju på svenska och gömde mig kanske mer bakom något häftigt engelskt popfilter. När den poletten föll ner kändes det naturligt att byta språk.

Sagt och gjort.
Danny tackade USA för sin tid och reste hem till Sverige igen. Denna gång för att omfamna publiken han alltid haft och framförallt hitta en ny publik inom landets gränser.
Första singeln på Svenska blev Brinner i bröstet. Ett samarbete med Malcolm B. Låten blev omedelbart en succé för Danny, som till och med slagit hands Melodifestivalssinglar i antal streams, vilket faktiskt är mycket ovanligt.

Nästa steg efter albumet var att ställa upp i programmet Så Mycket Bättre i TV4.
-Ska jag vara helt ärlig var jag inte helt säker på att jag skulle vara med först. Jag minns när frågan kom att jag kände ”varför ska jag ge ett tv-format mina personliga berättelser och spela ut mig offentligt”? Jag är en blödig kille så jag kommer säkert sitta och grina. För nästa säsong är det en annan artist som de ska leva på.
Men sedan kände jag att det var en fin fråga att få. När jag hörde vilka andra som skulle vara med så kände jag att de skulle vara en ära, så nu i efterhand är jag jätteglad över att jag gjorde det.
Jag var nog inte beredd på känslan av att sitta i ett rum med olika artister. Även om vi gör olika typer av musik så är vi likasinnade i och med att vi upplevt samma typ av liv. Vi är isolerade och påpassade. Vi lever på våra känslor och uttryck. Sedan ska vi tolka varandras uttryck och lyssna på varandras historier. Det blev lite som parterapi med människor jag inte kände, men som levde snarlika liv. Så bra för personlighetsutvecklingen och givande för mig att göra detta.

På frågan om vilken låt Danny var mest nöjd med av dem han gjorde svarade han:
-Jag tyckte om Skepp av Freddie Wadling som jag gjorde. Super 8 blev väldigt fin tyckte jag också. Sedan jobbar man så länge med låtarna att alla blir ju som små bebisar för en.

Bara några dagar innan inspelningen kom beskedet att Freddie Wadling gått bort. Danny fick beskedet när han satt i en bil på väg till landet. Ovissheten där och då om programmet ens skulle bli av var stor, men TV4 valde att köra och gjorde om Wadlings program till ett hyllningsprogram till sångaren.
-Jag hade sett fram emot att få träffa Freddie för jag visste verkligen inget om honom. Jag hade lyssnat in mig på hans material och tyckte mig hitta ett mörker som jag ville ta reda på mer om och jag kände igen mycket av mig själv i hans texter. Men det fick jag tyvärr aldrig chansen att göra.
Men han var väldigt närvarande under inspelningen. Det kändes nästan som han var på kissepaus.
Första dagen var Freddies dag, så det blev väldigt intensivt direkt. Vi pratade om honom och såg honom på film och fick höra berättelser om honom. Så jag fick lära känna Freddie utan att han var där.

När Danny var tillbaka hemma i Sverige igen tog han upp bollen med Mikael om den där krogshowen som de hade pratat om lite löst ute på gatan på Södermalm.
Danny minns att han inte vart helt såld på just inramningen på Hamburger Börs.
-Hamburger Börs känns så gammalt. Det känns som stället äldre artister kommer till för att ta farväl. Tack och hej, det var kul att summera mitt liv. Jag kände väl att det var lite för tidigt för det. Jag är 30-bast. När jag ändå skulle göra det ville jag ta tillfället i akt och göra något helt annat. Jag ville göra en föreställning som inte setts tidigare rent visuellt och showmässigt. Då tänkte jag väldigt mycket teknik och dans. Musik som jag själv uppskattar, så som västkust fusion. Jag hade skaffat ett ungt band som är kompetenta och vi klickar, så det kändes svinkul.
Med min nyfunna insikt från USA kände jag att om vi gör en högteknologisk föreställning måste det ändå finnas en botten i det. Nuet i föreställning är att jag vill att folk klipper bort bruset som ständigt finns runt oss. Mobilen, Facebook, flödet som är otroligt negativt hela tiden. Istället får man komma till en plats som handlar om kärlek, empati och glädje. Det är det jag försöker skapa under kvällen. Sedan vill jag på något sätt berätta min historia. Mina insikter utan att vara pekoral och pekfinger. Hur jag jag drar ner brallorna på mig själv och visar hur jag själv uppfattar mig som korkad och kändiskåt och ärelysten. Hur fel jag hade då och hur bra jag mår nu sedan jag insåg andra värden. Sedan får folk dra slutsatsen själv om dom vill göra detsamma eller fortsätta på sitt spår. Jag vill bara få folk att stanna upp och ifrågasätta om de är på en bra plats i livet. Trivs du med ditt jobb? Om inte, byt. Trivs du i ditt förhållande? Om inte, byt. Gör något åt saken. Ta tag i din situation och gör det nu.

Det blev Fredrik ”Benke” Rydman som var ansvarig för regin av NU.
-Jag har alltid velat jobba med Benke. Sedan jag var liten började jag som 12-åring att dansa på olika danshus. Bounce var då det stora ljuset. De var idolerna. Benke var klart en lysande stjärna där och drömmen var att få jobba med honom.

Drömmen slog in, nästan tio år in i karriären för Danny. Det visade sig att de båda var mycket lika varandra och Danny verkligen glimmar till i ögonen när han berättar om Benke.
-När vi träffades var det som två energier som drogs emot varandra. Han hade galna idéer och jag hade galna idéer. Ingen sa någonsin att det inte skulle gå utan vi körde bara på. Så det var svinkul att jobba med Benke. Han tog det hela tiden steget längre. Han är en kille som gör saker, medan jag är en drömmare.

För manus stod Martin Luuk som bland annat gjort det mesta inom manusväg med Killing-gänget.
När de träffades för en villkorslös fika en dag berättade Martin att han var lite osäker på hela projektet i allmänhet och Danny i synnerhet. Men under samtalet vände allt. Samtalet handlade inte direkt om showen utan om Dannys egna tankar om allt. Från musiken till mycket om kvantfysik som han uppenbarligen snöat in sig på.
-Så efter en stund sa jag att detta kanske vi inte kan ha med i showen, för det kan bli konstigt. Då sa han att det var precis det vi skulle ha med.

Martin började jobba på manuset och intervjuade Dannys vänner, hans mamma och följde efter honom som en skugga. Allt för att samla infallsvinklar till ett manus som skulle kunna passa NU.
-Allt utmynnade i ett härligt manus där jag öppethjärtat pratar om hur mycket jag ville bli sedd och min fascination till matematik. Det går hand i hand med religion, hur man ser på guds fingeravtryck. Jag kan oftast tycka att den gamla boken är kvantfysik för femåringar skriven för 2000 år sedan. Bara skriven med massa liknelser om kosmiska event som skrivits om till ormar och äpplen.

NU togs emot med öppna famnar när den sattes upp i Stockholm. Publiken och kritiker älskade den. Själv har jag nog inte sett en enda negativ kommentar från de vänner som varit på showen i Stockholm. Så uppenbarligen är kombinationen storskalig show, bra popmusik och kvantfysik ett vinnande koncept. Vilket Danny själv – med all rätt – är mycket glad och stolt över.
-Jag tror det tagits emot såpass bra för att jag är personlig. Jag försöker inte imponera på folk eller sätter mig över människor. Utan de kommer dit och känner att vi är på samma nivå. Jag tror det är det som är nyckeln i att jag fått så fin kritik. Folk känner igen sig. Jag är väldigt personlig i föreställningen. Jag pratar mycket om min uppväxt och min mamma och mina tankar. Det är där jag når människor och jag skapar empati på det sättet igenom att visa sig själv sårbar.

Nu kommer showen som sagt snart till Göteborg. Eller snart och snart. Den 29:e Mars går showen upp på The Theatre här i Göteborg.
Vi pratar lite om de nya utmaningarna med en ny arena.
-I Göteborg kommer det vara att förvandla lilla Hamburger Börs till The Theatre. Det är ju en tre gånger så stor lokal. Jag har en vägg som står på scenen som agerar som en scen. Den väggen kommer se ut som ett litet frimärke på The Theatre. Jag tror inte vi kommer kunna bygga ut väggen men däremot ha LED-väggar med olika innehåll som gör det intressant att se på ur ett större perspektiv.
Sedan hur vi ska få till den lilla känslan när jag sitter och spelar piano på scenen. Då ska det ju kännas som om ni är i mitt vardagsrum.

Hur teamet löser det hela med att blåsa upp det som ska vara stort och dra ner det som ska vara litet får vi helt enkelt snart se. Danny verkar om inget väldigt taggad på att få ta hela NU-produktionen ner till Göteborg under våren.
Innan jag lämnar Upper House frågar jag om det var någon låt som fick stryka på foten i showen.
-Nej, egentligen inte. Vi har mer haft problemet att showen är för lång. Vi har haft ambitionen att showen ska vara en och en halv timme, men den slutar alltid på två. Saken är den att mina prator svävar ut hela tiden. Samtidigt. Om man är en betalande gäst så kan man ju stanna en stund till om man ändå är där.

Danny skrattar och jag tackar för mig innan jag tar hissen ner från Upper House-lobbyn för att åter igen gå ut i den grå verkligheten.

Danny
@Instagram

About Author

Grundare och chefredaktör för Popmuzik.
Älskar popmusik och husgudarna heter inte helt överraskande Pet Shop Boys.
Tycker att en bra låt är en låt jag vill lyssna på mer än en gång. Här kan du skicka e-post till mig.

Vad tyckte du?

Send this to a friend