Det är fortfarande väldigt arty, men Fever Ray tar ett steg närmare att vara lättillgänglig på nya albumet Plunge.
När det kommer till musik är jag väldigt beroende av struktur och starka melodier. Det är det som får mig att gå igång på en låt och vilja fortsätta lyssna. Det är väl både en för och nackdel måste jag erkänna. Fördelen är att jag kan gå igång stenhårt på en låt och verkligen älska tillexempel ett stycke i den där arrangemanget är magiskt. Nackdelen är att jag missar en del låtar många andra älskar på grund att den tillexempel är allt för minimalistisk för min smak eller bygger för mycket på beats istället för melodi. Alla har vi väl våra svagheter antar jag.
Det är också därför jag har ganska svårt för Fever Ray (och det senaste med The Knife för den delen också). Jag kan förstå att många tycker det är innovativt där musiken går från att vara lättillgängligt och istället bli mer av ett konstverk. Jag minns recensionerna från Shaking the Habuital, där recensent efter recensent försökte överträffa varandra med superlativ. Själv lyssnade jag igenom albumet kanske ett tio-tal gånger för att försöka förstå vad de tyckte var så fantastiskt med albumet. Med jag hamnade alltid på samma ställe: detta var riktigt dåligt. Det kändes som (nästan) ingen vågade skriva ner skivan ifall det skulle visa sig att de ”inte förstod”. Jag har svårt att tänka mig att någon av dem sitter och toklyssnar på albumet idag.
När jag hörde To the Moon and back, som var första låten från Plunge, kändes det som att Karin Dreijer hämtat inspiration från hennes mer tidiga verk och även samarbete med bland annat Röyksopp. Det lutade mot en mer poppig Fever Ray som definitivt tilltalade mig.
Kanske att hon vågat bli lite mer lättillgänglig såhär åtta år efter debuten?
Albumet känns inte lika arty denna gång. Även om låtarna badar i svärta och den tunga ljudbilden kanske inte tilltalar alla. Ändå känns Plunge som ett steg närmare en rakare linje för min del.
Jag har lättare att ta till mig detta och albumet känns än mer intressant produktion- och textmässigt, där Karin sjunger mycket om sexualitet. Det är in your face utan att bli för mycket.
Visst, några låtar kanske är en aning för experimentella för min smak, men på det hela är detta en bättre upplevelse.
Jag kanske inte kommer vara en av dem som står i främsta ledet när det kommer till syskonen Dreijer. Men nu känns det som i alla fall Karin hamnat mer på min personliga karta än på utsidan av den.
Fever Ray
@Facebook
