Efter fem års frånvaro släppte Grizzly Bear deras femte album Painted Ruins i veckan. Albumet har fått övervägande fina recensioner av kritiker runtom världen och många spår att bandet kan nå den breda massan med det nya albumet.
Inför releasen kom gruppen till Sverige i Maj för en promotiondag och jag träffade de fyra medlemmarna på ett hotell i Stockholm för att snacka om albumet, vad de gjort under sin paus från studion och hur det är att leva i Trumps USA.

Ni har spelat en hel del i Sverige. Hur är den svenska publiken om man jämför med resten av världen?

Ed Droste: Ni är grymma. Det är sjukt kul att spela här i Sverige och jag önskar att vi kunde göra det oftare.

Chris Taylor: Publiken är väldigt rolig och engagerad. I vissa länder kan publiken vara ganska tysta av sig, medan den svenska publiken alltid är rolig.

Har ni någon spelning här som varit speciellt bra?

Ed: Jag älskade den vi hade på Berns när vi spelade i en stor balsal.

Chris: Vi spelade några konserter här under vintern 2015. Det var kallt och massa snö. Jag hade precis slutat röka och var den enda i gruppen som kunde köra en bil med en manuell växel. Vi körde runt i snön och jag var väldigt nervös så jag fick testa snus för första gången och jag gillade det.

Så nu ska du köpa en stock när du ändå är här i Sverige.

Chris: Hehe, jag vet inte. Jag har inte gjort det till en vana, men jag har fortfarande kvar burken från sist gång. Vilket får mig att tänka på att den måste vara väldigt gammal och dålig nu.

Det har ju tagit några år sedan Shields. Vad har ni varit upptagna med under dessa fem år?

Cristopher Bear: Jag har fortsatt att skriva och spela musik och gjort en del mer improvisationsmusik. Sedan har jag gjort en del musik för en TV-serie som heter High Maintenance. Ovanpå det har jag gift mig och skaffat barn. Så man kan säga att livet kom emellan.
Sedan låter fem år ganska mycket. Men samtidigt så turnerade vi under två av dem också.

När började ni arbeta på det nya albumet?

Daniel Rossen: Vi började nog sända demos mellan varandra under våren 2015. Jag hade jobbat på en del demos och Cristopher hade skrivit en del på sitt håll. Vi är ju på östkusten medan de andra två är på västkusten sedan möttes vi lite då och då.

Var processen att få ihop låtarna ungefär samma som sist gång?

Cristopher: Den var nog ungefär som den brukar vara. Vi brukar mer eller mindre alltid skicka demos mellan varandra och bygga på det sättet.

Daniel: Det är väldigt sällan som vi träffas i ett rum för att bara jamma ihop. Det är nog det svåra för oss. Jag förstår att det är ett sätt många band får ihop sina låtar, men det har aldrig riktigt varit vårt sätt att jobba på.

Cristopher: Vi har väl gjort det någon gång, men vi jobbar mer med demos under en längre tid. Det gör själva inspelningen mycket roligare och smidigare för oss. En av de svåraste sakerna är att få fram låtens kärna och att vi alla fyra ska vara överens om att låten ska vara på ett visst sätt. Det blir mycket roligare när vi vet det och kan jobba mer på känslan och uppbyggnaden av låten. Vilka instrument som kan göra en låt mer intressant eller melodier etcetera.

Varför gick ni från Warp till RCA på detta album?

Ed: Vi hade avslutat kontraktet med dem och spelade in albumet helt utan något bolag i ryggen. Efter det tog vi med oss materialet för att se vilka bolag som var intresserade. Vi fick bra kontakt med teamet hos RCA och fick till en bra deal. Det verkar som många skivbolag ändrar mycket på sina kontrakt nu med streaming och det kändes som RCA hade ett liknande upplägg som en indielabel. Samtidigt tror jag inte folk förknippar band med ett skivbolag längre, utan folk vill nog bara höra musiken.

Var kommer namnet Painted Ruins från?

Cristopher: Jag bara slängde ut det och vi gillade det. Det är ett namn som är öppet för tolkning kände jag.
Jag tolkar det som att man sminkar upp något som håller på att falla sönder.

Omslaget till Veckatimest var väldigt färgstart och singlarna graffiti-liknande. Shields hade spader och klöver på omslagen
Hur jobbade ni fram temat för omslaget denna gång?

Cristopher: Det tog ett tag innan vi kom på något som vi alla gillade.
Omslaget till Veckatimest gjordes av en vän till Ed som vi alla gillade. För Yellow House var det en fotograf som vi också lärde känna via Ed.
Men denna gång kunde vi inte riktigt komma på vad vi skulle ha, utan vi fick se över vad som passade bäst. Det blev detta som vi alla kände passade bäst.

Jag läste i en Tweet att ni är intresserade att ändra det politiska systemet i USA. Hur skulle ni göra det?

Ed: Vi har alla varit väldigt politiskt aktiva under valet och fortfarande är. Vi spelade under en av Bernie Sanders kampanjer som var vår första spelning på många år. Vi lade ner väldigt mycket tid och jag kampanjade även tillsammans med dem under en period. Vi uppmanade folk att rösta när vi hade spelningar och i skolor med mera. Det är verkligen en väldigt allvarlig situation i USA just nu…

Ja, det känns lite jobbigt där borta just nu. Men hur är det? Vi får ju mest rapporterna men vi vet ju inte hur det är på plats om man säger så.

Chris: Det är mycket skit som händer.

Daniel: Samtidigt händer inte så mycket som man egentligen trodde det skulle göra. I början kändes det som det skulle komma massiva förändringar hela tiden. Men det är skönt att se så många som faktiskt står emot den nuvarande administrationen.

Ed: Jag bor i Los Angeles och det är väldigt liberalt. Men man känner ändå i luften att något är fel.

Chris: Åker man bara en halvtimma från LA kan man se Trump-dekaler på bilar och man hör väldigt underliga samtal på restauranger. Det är väldigt otäckt att se hur nära de som ändå stöttar honom är.

Ed: Sedan finns det ju folk som stöttar honom oavsett av vad han säger. Man undrar lite vad som krävs för att de överhuvudtaget ska ända åsikt. Han kan liksom göra vad som helst och de påpekar ändå att vi ska ge honom en chans…

Vad hoppas ni? Att det kommer lösa sig själv eller vad kan man göra?

Ed: Just nu pågår ju en utredning om hur kommunikationen med Ryssland varit. Men det känns som det kommer något nytt varje dag och folk avskedas på löpande band. Det är verkligen kaos.
Lite som jag kände på flygplatsen, fast det är vår regering. Folk springer omkring i panik.

(Ed hamnade mitt i British Airways datahaveri under vägen till Sverige och blev väldigt försenad.)

Cristopher: Det finns i och för sig en möjlighet – även om den är väldigt liten – att Trump kan bli avsatt. Men samtidigt skulle det inte leda till något som är så mycket bättre. Pence är definitivt inte bättre. Men han är inte en egoistisk galning.

Ed: Pence är ju mer en kristen psykopat, men i alla fall ingen som vill starta krig med allt och alla.

När artister har starka åsikter är det alltid bra att de uttrycker dem. Antingen via låtar eller i uttalanden. Men det finns ju alltid folk som då förminskar dem med att säga saker som ”håll er till musik, det är det ni gör bäst”. Någonstans har ju ni lika mycket rätt att uttrycka era åsikter som alla andra.

Cristopher: Vi pratade faktiskt om det tidigare. Som grupp försöker man ju på något sätt förmedla en livsstil mer än en röst som folk tar på allvar. Så det gör att man måste vara väldigt noga med hur man gör det. Sedan har Ed varit väldigt öppen med sina åsikter och det är viktig och samtidigt bra att använda detta som en plattform för det.

Chris: Denna gång är det ändå ganska långt ifrån den vanliga politiska situationen som brukar vara. Trumps kampanj är så långt ifrån allt som är mänskligt och bara elak. Att inte säga något om det är lite som att ge sitt godkännande till det.

Ed: Argumentet att man bara ska hålla på med musiken är det dummaste argumentet någonsin. Konst och politik har gått hand i hand i tusentals år. Det blir så löjligt när någon tycker man ska bara måla eller fota eller vad det nu är istället för att visa fram ens åsikt. Samtidigt om man inte vill höra våra åsikter, det är lite den personens problem.

Chris: Och vi har hållit oss till musiken för vi har en skiva som släpps nu, haha.

Ed: Exakt. Vi gjorde ingen järnskulptur som säger ”Fuck Trump”.

Grizzly Bear
@Facebook